måndag, oktober 29

En kort roadtrip, 1 vs 2 barn och en flytt

Min pappa har flyttat. Han har sålt huset i Lidköping och flyttat till en lägenhet i Karlstad (där han är ifrån/vi bodde först). Det finns cirka tusen känslor kring det såklart, både från min sida och hans, men det var ett jättebra beslut för honom och det är ju det viktigaste. Jag sörjer jättemycket att min direkta kontakt till Lidköping försvinner med det beslutet med gläds så mycket åt hans nya livsinriktning. Fan, det är inte lätt när någon dör och lämnar efter sig förutom direkt sorg och saknad efter personen också ett tomt blad till framtid där det tidigare fanns drömmar och planer. Allt det som skulle bli som aldrig blir är oändligt sorgligt att tänka på men också viktigt att försöka ta sig förbi och hitta en gnista i det som kan bli istället. Helt utan att pekpinna om sorg och förluster så tycker jag att det är viktigt för alla som blir kvar att försöka våga hitta en ny väg till lycka och jag är jättestolt över att pappa vågar det. Det om det. Han fick iallafall tillträde förra veckan och jag kände väldigt starkt att jag vill/behöver (för min egen skull) vara med i flytten. Om det handlar om att packa lådor eller vara smakråd till nya inköp spelar inte så stor roll men det kändes (känns) viktigt för mig att vara på plats och dels få ta del av själva flytten och inflytten, men också på nåt sätt visa pappa att jag är där för honom och att jag stöttar hans val, även om han vet det ändå egentligen. Jallafall, jag bestämde mig för att åka dit och hjälpa till lite grann och sen tänkte jag att det skulle vara kul att få lite tid med mitt äldsta barn så jag tog med Skrällen på en liten nätt 31 mils roadtrip fredag-lördag. Alltså att umgås med en 2,5-åring är ju så jävla roligt? Det är ju nästan 4 timmar i bil och jag tror att hon hade mobilen kanske 20 minuter på ditvägen. Resten av tiden pratade vi eller så lekte hon med sina grejer eller ja hon sov en sväng också (en får ju planera så att säga). Sen kom vi hem till pappa och DET VAR SÅ MYSIGT! Det var som att komma hem fast hem till pappa istället för hem till resterna av ett liv som inte blev. Han har redan fått iordning ganska mycket och har en plan som verkar toppen för resten. När Ellen vaknade i lördags sprang hon in till pappa och när dom gick upp hörde jag Mojfaj, vilken jättefin lägenhet du haj! och då typ dog mitt hjärta lite. Dels för att jag vet att det är ärligt menat; Ellen gillar när det är fint och noterar när det är städat och sånt och såklart dels för att jag vet vad det betyder för pappa att få en sån kommentar. Vi passade iallafall på att klämma in Ikea och nån mer möbelbutik och tog sen med pappa/morfar tillbaka till Stockholm för att hänga med det andra barnet och kolla lite roligare möbelbutiker. Under det dryga dygnet som vi var borta så gnällde Ellen inte en enda gång. Allt var bara jätteroligt och härligt och hon åt och sov och lekte som hon brukar, trots att vi helt ärligt var rätt jobbiga och inte speciellt barnanpassade. Insåg att ETT barn är typ semester.

När vi kom innanför dörren i Stockholm blev Nils så glad så han blev helt knäpptyst och gick fram till pappa/morfar och vägrade sen gå därifrån. Ville inte ens gå till mig utan vände bara och kröp tillbaka in i pappa/morfars famn om han blev nedsläppt. Fan, vad fint det är att barnen har en sån relation till sin morfar! Jag och pappa tog sedan med Nils som omväxling och drog och kollade på mer möbler och efter minuters jagande av lyckligt barn var jag helt slut. 2,5-åring - 1-åring: 100 - 0. HERREGUD vilken skillnad det är. Har ju liksom glömt/förträngt det eftersom jag ofta är med bägge samtidigt och då är det ju ännu svettigare. Här vill jag bara som en passus säga att våra ungar är rätt enkla att ha att göra med i största allmänhet. Bägge älskar att göra grejer och följer med och lyssnar på vad vi säger och är nästan alltid glada, men ni vet ena pratar oavbrutet och andra sticker rakt åt fel håll för att undersöka och sen blir en hungrig när den andra är trött och det ska bytas blöjor och lagas mat och plockas och ahmen ni vet. Vara på resa med en (1) unge som dels kan prata och dels äter helt vanlig mat och går själv blabla är ju svingött! Så sjukt att dra iväg med en ryggsäck kläder och necessär och en liten egenpackad barnväska och ba okej klart. Åkte med helt tomt bagageutrymme tur och retur. Jämför typ 2 barn för ett år sen när det skulle med två vagnar, barnstolar, nån himla hoppgunga, babygym och cirka tusen andra grejer.

Nu sitter jag på jobbet och är jätteglad över en fin helg men känner mig samtidigt liiiiite rånad på min ledighet med familjen. Det känns som att jag knappt har pratat med Andreas och kramat alldeles för lite på min lilla knasbolliga yngsta unge. Livet va, så knasigt härligt jobbigt.

Inga kommentarer: