torsdag, oktober 11

Vuxen på riktigt?

Jahaja, här tuffar livet framåt dag efter dag vecka efter vecka månad..nä men okej, ni fattar. Livet med två småungar är "rätt" intensivt från att en (tvingas) slår upp ögonen på morgonen till cirka 20.00 när barnen har gått och lagt sig. Däremellan ska det jobbas också och därefter kämpar en med att inte somna och ger upp cirka 21.30. Fucking PHEW. JAg känner att det är en jävla tur att jag är ledig på fredagar för även om även dom dagarna är fulla med aktivitet så tar det lite stress bort från att ha Den Perfekta Helgen och Maxa Myset osv. För även om intentionen är att gå uuuuuut med barnen och leka i roliga lekplatser (seriöst värsta jag vet btw) och vara en närvarande morsa och läsa böcker och kramas och laga mat tillsammans och whatnot så måste ju förråd fortfarande rensas, garderober sorteras, tvätt tvättas osv. Okej, det var inte det jag tänkte skriva om när jag öppnade appen...

....

Jag tänkte skriva att det är rätt roligt att jobba igen. Att det är rätt roligt att jobba igen och att jag faktiskt nog kan ganska mycket om ganska mycket. Nu är bokslutet preciiiiiis påskrivet av revisorerna och jag har skickat in en rättelse på en inkomstdeklaration från förra året till Skatteverket. Alltså läs den meningen igen. Visst känns det som om en vuxen person gör såna saker? Nån törr ekonomigubbe med kavaj som är för stor över axlarna och lite over-comb? Har även fixat en budget, gjort en kassaflödesprognos för nästkommande år och pillat med prissättningen för vår nästa kollektion. <- gasp="" p="" vuxenpersonsjobb="">
Ser ju mig själv lite som en glidare som bara råkade hamna lite här och sen lite där och så ojsan jaha lyssnar folk på mig? Ni vet när man sitter i möten och hör sig själv prata Smarta Saker och tänker för sig själv haha, det där lät ju skitsmart! för att sen gå hem och fundera lite på om folk vet att dom lyssnar på nån som bara har lite feeling? Jag menar inte att förminska mig själv här för jag vet att jag har pluggat och jobbat och blablabla och att min feeling säkert är baserad på erfarenhet och jada jada, men ni vet känslan? Varför lyssnar nån på mig? På MIG?! Känner samma sak ganska ofta när jag tänker på mitt liv utifrån. Rent objektivt så har jag ju en man och två barn och en volvo och snart ett radhus. Jag jobbar 80% pga småbarnsliv och den senaste restaurangen jag var på var typ McDonalds. Jag har så stabil inkomst att jag i princip skulle kunna förutspå varje månadsekonomi ner på kronan för närmsta året. Alltså jag VET allt det, men jag KÄNNER det inte. I min känsla är jag singel och oansvarig och har typ ingen koll och skarvar lite och bloggar på jobbet och är skitbra på att dricka shots. Jorå.

Om det mot förmodan är nån ungdom som läser här: ingen vuxen är vuxen i sitt eget huvud. Vi tror alla att vi är i vår ungdoms prime fortfarande. Det är inte en dålig grej för övrigt, men om ni tror att man passerar en ålder och plötsligt känner sig vuxen PÅ RIKTIGT, om ni går och väntar på den dagen: ni kommer få vänta ett tag. Eller är det nån annan här som går omkring och identifierar sig som vuxen på riktigt?

7 kommentarer:

Christel sa...

Alltså nä. Jag tänkte på det senaste igår, för vi köpte en klädbetjänt. Och då tänkte jag på hur vi amorterar varje månad, betalar räkningarna i tid, äter grönsaker varje dag, går och lägger oss vid 22. Och nu äger vi alltså världens mest vuxna möbel, en klädbetjänt. Hur blev vi så här vuxna och hur får vi det att sluta?

Lisa sa...

Ursäkta, tänker vara lite ego och länka till mig själv.

https://tankarochvardagslunk.wordpress.com/2016/07/09/vuxen/

Chaos By sa...

Nej jag känner mig inte vuxen, sedan kan man ju diskutera hur jag lever mitt liv för det är ju just nu singelmingel och göra allt som faller en in men är väl ”vuxen” på jobbet osv. Kan tillägga att min mormor som är 91år alltid pratar om att hon känner sig som 25 i huvudet.

Johanna sa...

Helt med på din känsla. Minns bilden av 30-åriga kvinnor när jag var 18-20: kvinnor med nån off white stickad tröja, fräknar, väldigt lite (naturligt) smink, någon skrattrynka vid ögonen. Bilden av en VUXEN. Sen blev jag 34 och känner mig fortf som mitt vanliga unga jag, blir förvånad när nån på jobbet är yngre osv.

Kände mig SÅ UNG när Nils föddes och då var jag ändå 31, haha. Hur känner sig tonårsföräldrar? Jeez.

Anonym sa...

Haha exakt så! Foreeeeeveeeer Young. Blir alltid förvånad när jag träffar ”vuxna”, dvs folk med barn och hus och praktisk frisyr och de visar sig vara YNGRE än jag. Har för övrigt allt ovanstående och noll självinsikt.

SARA sa...

Haha, jag känner mig jättevuxen jämfört med mitt ungdomliga 20-någonting-jag. Lever så långt från det vilda singellivet jag levde när jag flyttade till Stockholm att det är uppenbart att liksom NÅGOT har hänt. Så ja, vuxen de lux är jag. Men med det sagt tycker jag att det är rätt gött att va vuxen! (Minus dödsångesten då hehhehehe... :((((( )

minahistorier sa...

undrar om man nånsin kommer att känna sig som vuxen på riktigt, eller om amn alltid kommer att känna att man bara "spelar med" :) tänker dock inte riktigt ofta längre att jag "samlar vuxenpoäng" så som jag gjorde när jag var 25. så nånstans har jag nog ändå accepterat att jag ÄR vuxen även om jag ibland inte orkar känna mig som det.