Stiltje

Jaha. Här händer det inte mycket. Jag vet inte hur jag ska skriva när allting är sorg. Vi kör en disclaimer som jag är helt säker på att ni förstår redan, men för att vara på den säkra sidan: jag sörjer för Norge och alla de ungdomar som var med om en mardröm. Alla de som inte klarade sig. Alla de som saknar nån. Jag sörjer för min kompis som inte ville leva mer. Och andra som följer hans fotspår. Men det här är ingen sorgeblogg och sorg är som sagt inte en solitär känsla, därför kommer den här bloggen nu återgå till det normala tramset. Jag överlåter till de som säger det så mycket bättre än mig att prata om terror och ondska och sorg.

Efter den tysta minuten klockan tolv öppnar vi här igen.