Godmorgon

Det slog mig precis varför jag hade ångest i fredags. Det var separationsångest såklart. Felet var att jag sa hejdå till massa jobbarkompisar hela fredagen (hatar att säga hejdå) och sen dessutom åkte ifrån mitt hem dagen efter (hatar att åka från). Mina tryggheter. Såklart var jag tvungen att grina lite åt det och känna mig rotlös och hopplös och ehehensam.

Aja, nu ligger jag i mitt sovrum hos mapa och lyssnar på när pappa tror han smyger med frukosten. Jag älskar precis här. Tryggt. Lugnt. Älskat. Således ingen ångest. Känns gött ändå att fatta varför.

En liten note to pappa också: sätt ej på radion on du ska vara diskret. Det tar lite bort effekten av smygandet.