Kåt, glad och tacksam. Eller iallafall de sista två.

Det är faktiskt helt sinnessjukt här. Allting är vackert. Allting är fanimig nästan så perfekt så jag får tårar i ögonen. Vi har precis kommit hem och jag sitter (som vanligt) på balkongen och tittar på sjön. Det är fullmåne och månljuset speglar sig i vattnet. Tusen små gatljus blinkar från alla möjliga och omöjliga håll. Det enda som låter är syrsornas spelande och lite italiensk vispop på håll och det är en jättejättelätt varm bris ute.

Jag är så himla tacksam. För att jag får vara här. För att mina föräldrar ser det som ett privilegie att få umgås med mig en vecka. För att det kanske är sista gången det här händer, såhär i den här konstellationen. Just nu är jag helt bara jag. Jag kan lyssna på två sommarprat och läsa en bok och inte gå upp förrän vid tiotiden. Jag kan stanna hemma hela dagen om jag vill. Skämta internskämt med mamma och pappa vid middagsbordet utan att nån känner sig utanför. Jag har råd att betala.

Jag tänker att den kan vara sista sommaren det är just så och att jag ska njuta av det. Inte för att alternativet är sämre, tvärtom, men för att ha vett att verkligen uppskatta och ta in. Kanske kommer det fler somrar som den här, men då får jag väl njuta igen då isåfall. Fast jag tycker lite att det är min tur nu. Jag är liksom klar med mig nu. Jag kan helt allvarligt säga det för första gången. Jag är trygg, lycklig och äntligen lite jävla öppen. Jag sitter här och tittar på Comosjön och känner att nu, nu är jag så hel jag kan vara. Visst fan borde det vara min tur då?