Jag sitter på tåget hem och lyssnar på Timbuktus sommarprat. Det är så. jävla. bra. Jag har skrattat, gråtit och fått rysningar.
Jag tänker på alla mörka kvällar i bilen för längesen, tisdagar om jag inte missminner mig. Jasons lugna röst och musikenmusiken i P3. Bilars bländande ljus i ojämna intervaller. Sätet på min ljusblå gamla bubbla studsade mig upp och ned i takt till musiken. Ratten glappade en tio femton centimeter så händerna nästan lekkörde från sida till sida för att parera. Mest var det mörker och Jasons röst som ett lugnande täcke mellan låtarna. Jag minns lugnet i det, fast mitt inre var mest ett kaos. Det var i slutfasen eller i askan av ett förhållande och jag hade fantomsmärtor i själen som fortfarande inte riktigt fattat. Det som gör mest ont av sluten är vänskapens frånfälle. Allra bästaste en dagen, borta nästa. Blandad hiphop som ett soundtrack till alltihop.
Idag är inte alls lika sorgligt jobbigt. Eller det han pratar är hemskt, men mer ett wake up call att livet faktiskt är jävligt bra. Lyssna på Jason Diakités Sommar om du inte har gjort det. Lova det.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
3 kommentarer:
Har lyssnat och är som alltid mycket nöjd över det han säger. Tyckte även mycket om Clara Lidström (trots att jag inte läser hennes blogg) och Henke Larsson. Om du lyssnar genom arkivet någongång rekomenderar jag Ann Heberlein, Amanda Jensen, Lena Endre och Annika Norlin.
Åh vilket fint inlägg.
En gång i tiden hade jag också en ljusblå bubbla med glapp i ratten!
E: Clara Lidström provocerade mig så mycket så jag är fortfarande arg. Jag tyckte hennes program var urdåligt och hon själv allt annat än sympatisk. Plus 90% av hennes sommarprat var musik. En sk. fail. Men ska kolla in dom andra. Själv rekommenderar jag Nour el rafai, eva dahlgren och Mikael Tornving.
Sofia: tack! Och visst längtar man efter den/dom ibland?
Skicka en kommentar