Uppmärksamhetshorar

Det här med närhet är förrädiskt. Här går man som singel och ba jag klarar mig själv och det gör man ju, men så kommer det en helg av konstant beröring och så faller muren runt hjärtat som ett mesigt jävla bomullsmoln och alla känslor har kapplöpning till ljuset. Här kommer alla känslorna på en och samma gång fanimej. Vill lägga mig och grina och inte komma upp förrän det är slut på känslor igen. Vad är det som gör att en normala pansarhjärta helt vägrar hålla ställningarna just när det behövs som mest? Mitt innerstainnerstaväsen har fått uppmärksamhet och hon gillar inte att bli instängd igen. Skit. Skitskitskitskitskit. Fick precis sms av ett gammalt ragg som numera är en jävligt bra vän och som jag har dragit upp ur träsket mången gång och när jag om två timmar ligger under den mammakärleksfyllda filten ska jag ringa till honom och noja. Sen ska jag låsa in det där jävla känslohjonet på livstid igen, men hon har fått lite respit.