Det händer för mycket runt omkring mig för att jag ska orka läsa en bok som kräver tankeverksamhet och en aktivitet från min sida, så jag läser böcker jag redan har läst förut som jag vet är hjärndöda. Eller kanske inte hjärndöda, men ganska känslolösa eller med enbart en mysfaktor. Igår kändes det som om Stefan Einhorns Konsten att vara snäll liksom kallade på mig där den stod bland andra vita ryggar i mittenmittenhyllan i vardagsrummet. Och han har en poäng i det där att det är en konst att vara snäll. Inte för att det är svårt att inte vara elak, men för att det är svårt att veta vad det är att vara snäll.
I ett av de inledande kapitlena tar författaren upp att att vara snäll i långa loppet ibland kräver att man kanske försätter någon (och sig själv) i en obekväm situation i det korta loppet. Att det inte alltid är vad som är mjukast just nu som är det snällaste i längden. Och att det kräver mod att vara snäll. Och jag skriver under på alltihop. Jag förlitar mig på att mina kompisar inte väljer den lätta vägen. Att de ställer mig mot väggen, drar undan stolen, låter mig falla lite innan dom hämtar upp mig igen. För mig är det snällhet.
Han skriver också att man ska vara snäll mot sig själv (hello!). Och att det är okej att tänka dumma tankar för att då är risken mindre att man agerar på det. Och att man inte är mer än mänsklig, inte perfekt. Och att en människa inte kan tycka gott om allt och alla och att vi ska sluta ställa så höga krav på oss själva. Och att vi inte kan göra gott för andra utan att göra gott för oss själva. Och att det är rätt. Varför räknas bara snällhet om den är osjälvisk?
Och sen fick jag hjärtklappning och var tvungen att gå ett varv i lägenheten och sen ta fram min snuttefilt spikmattan.
Men hörrni, kan vi inte göra nåt snällt för nån annan idag?
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
7 kommentarer:
JA! Jag håller med dig och Stefan och försöker köra en snällhetsstrategi mot folk. Det är svårt ibland, speciellt när människor är dumma i huvudet, men med lite träning klarar man det.
Just den där biten med att vara obekväm mot sina vänner är ganska svårt, även om man vet att det gör gott i slutändan. Jag har till exempel en kompis som jämt väljer destruktiva alternativ: jobb, pojkvänner och så vidare. Och när hon är lycklig för stunden är det svårt att för mig som står utanför och ser helheten att säga till henne att det inte är bra.
Men jag försöker. Försöker få henne att inse det själv, innan hon blir för sårad av det val hon gjort.
Nu låter det som att jag alltid vet vad som är bäst för henne, men det är inte så jag menar. När man känner någon så där riktigt bra kan man liksom bara läsa personen. Det är bara så jag menar.
Det är svårt att vara snäll, helt enkelt.
Asså, jag H*TAR (förlåt, starkt ord) Stefan Einhorn. Jag är väldigt mycket för att göra bra saker och han har en poäng när han säger att det inte är tanken som räknas, utan vad man faktiskt gör, men i övrigt tycker jag att han mest lullar runt med självklarheter á la Doctor Phil och tjänar grova pengar på det. Var och lyssnade på ett föredrag han höll här i Växjö och det var så frustrerande. Han byggde hela resonemanget på att teoretisera eller "akademisera" godhet, men jag tror att det måste komma någon annanstans ifrån. Vet inte om han gör det i boken, för den har jag inte läst, men hans föredrag var kasst.
Han skulle kunna skriva en uppföljare om "grund godhet" som någon kommenterade om på min blogg för lite sen, när jag irriterade mig på att folk håller på och gör "medvetna" statusuppdateringar på Fejan och sen tycker att de gjort sitt, att de är "bra människor" för att de visat att de copy-pejstat något som visar att de inte är rasister eller att de är emot bröstcancer. Det HJÄLPER faktiskt inte. Det som HJÄLPER är att ta diskussioner som är obehagliga respektive skänka pengar. Inte att posta gulliga illustrationer av rosa band på varandras loggar.
Men Einhorn ger jag inte ett ruttet lingon för.
Ibland tror man att man är snäll då man inte påpekar om en kompis börjat glömma bort en och istället bara blir lycklig då man väl ses. Kanske borde man ta och säga hur det känns och på så vis vara snäll? Eller?
Jag blev mosig i skallen.
Peppe: Det är sjukt svårt. Och det är väl då man får tänka att det är okej att inte klara av att alltid vara snäll heller. Men grundinställningen liksom. Man vinner ju på att vara snäll mot andra och framförallt så mår man ju så mycket bättre av att vara snäll än att vara arg. Ett mentalt övertag i att veta att man har gjort det som var 'rätt' oavsett om personen i fråga är svinig mot en.
matilda: Det är sjukt svårt. Men man kan ju försöka så gott man kan. Efter ett tag så har ju både man själv och ens nära vant sig vid att diskutera vissa val och det kommer automatiskt att man pratar om det utan att det blir anklagande. Jag tror också att det är vettigt att tänka på att försöka få den andra personen att tänka på det själv utan att liksom pracka på dom 'rätt' väg. Fattar du vad jag menar? Och jag tycker att du är en sjukt bra kompis till din kompis.
Skrållan: Du, jag gillar inte Stefan Einhorn heller. Och boken är en smula högtravande och liksom irriterande i sin 'jag tror inte att jag är perfekt och därför är jag perfekt'-attityd. Men själva ämnet är ju fint. Om man kan sålla bort allt skräp runtomkring och sättet boken är skriven på så ger ämnet i sig en tankeställare. Iallafall för mig.
Fast om jag hade varit på ett dåligt föredrag hade jag nog också haft svårt att ta åt mig ämnet för jag skulle bara fokusera på den oerhörda irritationen mot föredragaren, så jag förstår dig.
Och word på grundgodheten. Vill dock lägga in en brasklapp om att jag tycker snällhet är mer än skänka pengar och ta obehagliga diskussioner med människor som är uppenbart elaka. Det är att ta jobbiga diskussioner med folk man bryr sig om och folk som finns nära. Också såklart.
Anabanana: Ja. Såklart! Det är en skitjobbig grej att göra, men om man inte gör det (talar av erfarenhet) riskerar man att bli bitter på den andre och på sig själv och känna sig utnyttjad, fast man egentligen aldrig har gett den andre en chans att förstå och tänka efter.
Well put!
Det där med att behöva vara lite obehaglig för att göra något bra är faktiskt väldigt intressant också. Det tycker jag är SVÅRT. Skulle nog behöva lite Doctor Phil-tips till livs där. Lätt att fega ur och göra det enklaste istället för att göra det en bra vän hade gjort. Där har jag själv en hel del att lära men man tänker inte på det förrän situationen verkligen uppstår. Vore bra med lite "verktyg" för det och där kanske han har något att komma med?
Agreed! Men kanske kan man tänka att det liksom kommer nåt bra ur det hela i långa loppet och DET kanske kan få en att våga? Sen tycker jag själv att det blir lättare och lättare att göra ju fler gånger man gör det. Dels för att man lär sig att världen inte går under och att folk faktiskt blir tacksamma och dels för att man lär sig HUR man ska säga/göra. Sen är det nog viktigt att ha nån form av balans i det här snälleriet också. Man kan (enligt mig) inte vara the bearer of bad news jämt heller. Varken för sin egen skull, för den andre eller för relationen.
Jag vet inte riktigt vilka verktyg han tar upp faktiskt. Somnade nån gång efter kapitel fyra typ. Får återkomma i frågan.
Skicka en kommentar