Ensam lycka

Jag är medveten om att jag verkar manodepressiv många gånger. Något jag verkligen inte tror att jag är, men jag är inte svart eller vit/lycklig eller olycklig, det är bara det att det finns en väldigt stor gråskala där allting samsas.

Jag är lycklig i stunden. I mamma och pappas soffa på julafton. Vid matbordet med en kompis. På en fest där min sociala sida får blomstra. Men tiden däremellan känns liksom så...tom. Som om all energi går åt till dom stunderna så det finns inget över sen.

Hur vet man om man är lycklig?

Jag flyttade från Australien för att jag saknade en känsla av tillhörighet. Jag tänkte att det där tomrummet i magen skulle försvinna när jag hamnade där jag hör hemma. Jag köpte lägenhet för att jag trodde att något eget, mitt eget, skulle fånga in känslan av att här, här hör jag hemma.

Missförstå mig inte. Det är ljuvligt att vara så nära dom jag vet tycker om mig hur mycket som helst. Men om jag inte vet vem jag är,vad jag vill,vart jag ska, känner dom mig då? Eller känner dom mig i stunden? Kan man känna någon annat än för stunden?

Jag trodde att man skulle veta vad som var rätt när man blev vuxen. Jag trodde jag skulle ha hittat den där killen som jag vill leva med by now. Jag trodde att jag skulle ha fått en unge som bevisade meningen med livet också för den delen. Jag har också trott att jag måste hitta mig innan jag kan hitta honom. Men tänk om jag aldrig hittar mig? Kanske för att det inte finns en defination på vem jag är. Kanske för att jag helt enkelt inte vet. Vad händer då?

Det finns många saker jag skulle göra i en perfekt värld, men nu lever jag i den här. Och i den här världen har jag lån att betala, ett jobb att gå till och vänner som förväntar sig att jag svarar när dom ringer istället för att ligga på soffan och screena samtalen.

Så undrar jag is this it? Att leva är att vara lycklig i stunden och det andra, det andra är bara transportsträcka däremellan?