Bittersweet

Det här med one-night-stands alltså. Ibland är det så bra på så många sätt (t ex i lördags) men tomhetskänslan dagarna efter blir liksom tenfolds. När man är van att lägga sig ensam är det inga problem. En tisdag, onsdag, anyday of the week är det så tryggt att krypa ner i sängen, läsa lite och somna. Men när det har varit en annan kropp där och huden har fått smak på känslan av någon annans värme blir det plötsligt så påtagligt ensamt.

Plötsligt blir man så medveten om att det inte finns någon annan där. Att jag inte kan komma hem efter jobbet och gosa in mig i nåns armar. Att jag inte har nån som jag får hångla med när jag vill och hur mycket jag vill. Att det inte finns nån axel att somna på.

Det är nästan så man funderar på om det är värt det goda när det är det här som kommer efter.