Nu äre natten

Jag ser alla bebisar runt mig och vill ha en egen. Mina vänner ler mot sina killar/tjejer med lyckan lysande ur varenda por, och jag längtar efter att få göra detsamma. Att få en egen familj liksom, fatta coolt.

Men ändå. Jag vill inte. Inte nu. Inte än. Jag är inte klar med mig än. Hur ska det få plats med någon annan då? Jag måste få andas, få roligt, få tränga ner mina rötter i någon mylla någonstans.

Hur glad jag än blir när jag ser mina vänner med barn eller sambos eller fina hus är jag ännu gladare att jag inte är dom. För det hade inte passat mig än. Hade jag varit dom hade jag varit instängd i en liten låda.

Jag behöver eftermiddagar som övergår till spontana middagar som helt plötsligt blir en fest och en natt och en väldigt väldigt trött morgon. Jag vill ha ett ställe att komma hem till som är mitt, bara mitt. Innan jag kan ge det till någon annan. Innan jag kan ta det från någon annan.

Men samtidigt. I en liten vrå av mitt hjärta så önskar jag att jag vore dom.