Fan, hörrni

Okej, det viktigaste först: finns det nån app som funkar med blogspot nu när blogger har lagt ner? Även om den här bloggen är gravt eftersatt och jag inte vet om nån läser här längre så hade jag iallafall skrivit 400% mer om jag inte var beroende av att sitta vid en dator för att göra det.

Kommer ni ihåg där 2010-2011 när alla bloggade hela tiden? Och jag skrev kanske fem inlägg per dag och det var mer som små snippets ur verkligheten än nån form av verklig substans. Eller det blev väl verklighet för att man fick så många små pusselbitar ur varandras liv men ja, ni fattar. Nu är det mest jaha eh okej det var alltså tre veckor sen senast och en månad sen innan dess och vad fan, livet liksom pågår ju hela tiden när man har barn. Det pågår hela tiden även utan barn, det är bara lite mer non stop-kötta på med barn. 

Jag lämnade Ellen imorse. Jag brukar inte lämna, det är Andreas grej. Lite för att jag jobbar 80% och hämtar barnen klockan 15 och typ inte hade fått nån arbetstid om jag också skulle lämna men också lite för att Nils är en jävla mammagris som ställer till med stora tårdrypande scener när jag lämnar och vinkar glatt av Andreas när det är han som lämnar. Så det har blivit så. Men idag fick jag lämna och jag är så himla tacksam för att Ellen alltid har varit så lättlämnad för mitt hjärta ömmar för alla dessa tårfyllda farväl. Idag klättrade vi lite i berg, sen hittade hon en pinne och skrek nu ska jag bygga en snöskoter! och så kramades vi och sen gick jag. Nils har hostat hela natten så Andreas är hemma med honom idag. Om han behöver vara hemma imorgon också är det min tur, men idag har jag lite Hemliga Saker att göra så han fick ta förstavabben den här gången. Alltså, det slår mig ibland hur glad jag är för att vi har det som vi har det. Jag tänker fan inte säga att jag är tacksam för att Andreas bär sin del för det är väl ingen som är speciellt tacksam för att alla kvinnor i alla tider har varit hemma när barnen har varit sjuka, men jag är glad för att jag är gift med en man som inte ens tänker tanken att vi inte skulle dela. Please note att han fortfarande är en man och att det är mycket jag gör som han inte gör (hello all things emotional) och GUD JAG KAN BLI VANSINNIG, men aldrig kommer dagen komma när jag säger att han inte bär sin del med barnen. 

Snart är det semester också. Vi ska vara lediga 1 juli-14 augusti allihop och jag längtar längtar längtar och jag fasar för denna långa ledighet utan förskolans ljuvliga underhållning av våra barn. Vi får väl göra nån lista på grejer vi ska göra men so far har vi typ hyrt ett hus i Lidköping en vecka och ja men nä, det är väl det. Dels för att vi har lagt SÅ JÄVLA MYCKET PENGAR på huset och flytten (varför berättade ingen hur mycket det kostar att flytta?) och dels lite för att vi vill passa på att njuta av just huset. Plus orkar inte riktigt tuffa runt med två svettiga barn i en bil tusen mil. Och, har också insett att även om det på sitt sätt är härligt att bo borta så sover alla bäst hemma. Sängen är skönast, täckena och kuddarna är perfekta och nattningarna går fort. Så även om hotellfrukosten i sig är ljuvlig och det är härligt att bara gå ut och låta nån annan fixa maten så är packa, fixa, söva, sova, greja, ordna, åka-delen faktiskt rätt sällan värt det. Vi är nog rätt mycket minsta motståndets lag, jag och Andreas. En bra dag har vi kanske tagit en sväng till nån park eller cyklat lite eller gått och tagit en fika. Vi kommer väl ge barnen noll minnen, men å andra sidan har vi det rätt lugnt och skönt och alla är glada för det mesta. Och tiden för Gröna Lund och Legoland och badland och allt annat lär ju ändå komma tänker jag. 

Nu måste jag jobba.