Just Another Fucking Blog

Jag var hos naprapaten imorse pga nackspärr. På vägen dit upptäckte jag att det visst var en miljard andra bilar i kö överallt och fick nästan panik av att inte kunna ta mig nånstans, men jag skulle också lämna Ellen på förskolan så jag fick sansa mig. Insåg på väg från naprapaten att köerna in till jobbet skulle ta så mycket längre tid än att bara åka hem och jobba så jag styrde om och åkte hem. Andreas vabbar en halvsjuk Nils och vad konstigt det är att vara hemma med bara en unge samt också att vara hemma två vuxna med bara ett barn. Aja, nu skulle dom på promenad och jag ska väl ta tag i mitt jobb. Jag älskar vårt hemmakontor fast konceptet är fruktansvärt underutvecklat och mest består av ett skrivbord, en stol och en printer. Vi hade storslagna planer om hyllor och gardiner och bokhörna till ungarna och fina tavlor och blabla men ork och pengar har lite sinat. Ok, nu lider inte vi ekonomiskt men HELVETE vad pengar vi har gjort av med i och med den här flytten och då räknar jag inte in själva husköpet. Det fullkomligt flödar ut från sparkontot och jag har sån där tevereklamsångest över att öppna bankappen just nu. Försöker ignorera situationen och har infört nån form av köpstopp men ja nä, vi är verkligen skitdåliga på att hålla i pengar. Vi är inte i närheten av lyxfällankonsumtion, men att ha varit föräldralediga i 3 år märks så att säga på sparkontot eftersom vi förutom faktiska saker till huset även lever en smula över vår faktiska inkomst varje månad. Jag längtar inte till att börja jobba heltid igen, men vår ekonomi längtar efter att vi har två fulla inkomster varje månad kan man säga. 

Jaha, annars då? Lever väl radhuslife. Fann mig i söndags ståendes i vår trädgård med hela längans samlade barnaskara runt fötterna, en granne bredvid och en tvärsöver staketet. En halvtimma tidigare tittade Julia förbi med barnen för dom var ute på en liten cykeltur. Det är faktiskt helt ljuvligt, det här livet. Det är lugnt och skönt och alla är trevliga och fan vilken livskvalitetshöjning det är att bo så här jämfört med lägenhet. Barnen är lyckliga. Ellen frågade efter maten häromdagen om vi inte kunde gå på en kvällspromenad så då satte vi på oss skor och traskade en minut bort till en liten skogsstig och gick en tur där och mellan kolonilotterna. Det luktade vår och solen värmde min nacke och barnen sprang sig alldeles svettiga. Åh, jobbiga fantastiska härliga knasiga ungar, fy fan vilken tur att allt blev som det blev. Nu börjar dom liksom leka med varandra på riktigt. Ger plats åt varandra, bjuder varandra på grejer, turas om att åka rutchkana eller hoppa i puffen eller gunga. Nils är så stor nu? Jag kommer inte ihåg att Ellen var så här stor, men det var hon väl gissningsvis. Det är väl nackdelen då kanske? Att jag inte riktigt har nåt minne av Ellen i samma ålder för då hade vi precis fått Nils. Han pratar nu iallafall. Det kommer nya ord och sammansatta grejer varje dag. Han kan berätta att han har dansat på förskolan och att han lekte med Henry. Han kan säga att han är hungrig och vad han vill ha för mat och vad han vill se på teve och att han är trött eller att han vill gå ut eller att han slog sig på benet eller ja men typ det mesta? Alltså ANDRA kanske inte förstår allt det där för gudarna ska veta att alla ord inte är helt tydliga, men vi som lever med honom vet ju att monam betyder smoothie och Badoo betyder Paw Patrol. Ellen kör fortfarande med sina rollekar och the flavour of the month verkar vara just Paw Patrol och där hon byter karaktär dagligen är Nils alltid Skye. Om vi frågar vem Ellen är och hon svarar så kan man ge sig på att Nils står precis bredvid och säger Nim ä KYYE. Nils är Skye. Sen springer han iväg och gormar KYYYYEEEE VROOM VROOM FLYGA! (Skye kör helikopter och älskar att flyga). 

Jag hoppas jag kan se tillbaka på den här tiden och komma ihåg alla små detaljer. Hur deras pussar känns. Hur dom kryper upp och vill kramas lite. Hur dom får mig att skratta från magen.