Förra veckan vaknade jag av ångest. Ni vet sån där sug i magen pirr i skelettet-ångest. Min första tanke, believe it or not, var att mormor var i rummet. Vi pratar alltså min rara, om än döda, mormor. I mitt rum. Helt koko, jag är medveten om det. Jag tände lampan, ångesten var kvar. Jag gick upp och drack vatten, ångesten var kvar. I två timmar låg jag där i sängen och hade sån ångest så det kittlade i fingrarna över absolut ingenting. Jag kunde inte relatera till känslan i kroppen, det var liksom bara känsla utan anknytning. Sen försvann det lika fort som det kom. Jag fattar faktiskt fortfarande ingenting.
Inlägg
Hemma bäst
2 dagar sedan
6 kommentarer:
I min verklighet är det där inte alls konstigt - får man upp en sådan tanke och känsla från ingenstans är den trolig korrekt. Jobbigt att det resulterade i ångest bara. Kram!
Först av allt blir jag jättenyfiken på vad som är din verklighet! Och sen resulterade det inte i ångest utan det var liksom ångest direkt. Skitkonstigt!
Jag är säker på att det bor ett spöke här hos mig. Vi har dealat det så att han får vara här så länge jag får vara chef och han (jaaa, det är en han. helt säkert.) håller sig där jag inte är. Mest, borta från sovrummet när jag ska sova. Jag är faktist inte helt säker på om jag är seriös eller oseriös med det här.
Har du resonerat kring varför du skulle få ångest av din mormor? Är det din ångest eller hennes isf?
Alltså, med seriös eller oseriös menar jag att jag inte vet själv vad jag ska tro. Men det blev lättare när vi (jag?) gjorde överenskommelsen.
Asså jag har inte funderat på det alls faktiskt. Jag är rätt säker på att jag inte har nåt spöke här hemma. Det var mest konstigt att vakna med en sån känsla och då gick väl tanken till mormor eftersom hon gick bort nyligen.
Mmmh. Jag kan ju tillägga att obehagskänslan från mitt spöke blev ganska mycket mindre efter att jag tätade fönstren.
Skicka en kommentar