Låt oss tala om missunnsamhet

Det här med att vara missunnsam, vad fan är det? Om nån annan lyckas med nånting; köper hus/får löneförhöjning/träffar nån/whatever så ska det huggas i ryggen. Dom är inte lyckliga, säger nån. Hon låg sig till det, säger en annan. Jag har minsann också hus/kille/lön, säger en tredje. Är det verkligen så jävla hemskt att andra mår bra? Kan det kanske vara så att andra ibland faktiskt är, oh hemska tanke, bättre än en själv? Och varför gör det så himla mycket?

Jag tycker att hela den här hetsen med att vara perfekt förstör världen. Prylhets, vikthets, lycklighetshets. Han har. Dom har. Jag har. Dör. Såhär är det: alla är bra på något och alla är mindre bra på nåt annat. Det är okej. Jag är bra på ord och dålig på att sy. Jag kan laga mat, men inte snickra. Det är okej. Det är skitkul att andra kan sy och snickra och jag är avundsjuk på att dom kan men inte jag, men är jag missunnsam? Nej. Jag kan ju andra saker.

Och det här med dom får allt, jag får inget, vi slutar med det nu. Är det orättvist, säg ifrån eller bit ihop, men gå inte och jävla gnäll efteråt. Lägg den energin på att bli bättre själv istället. Det finns ingen summa för lycka, snarare tvärtom. Ju fler som är duktiga, desto bättre samhälle. Ju fler som hjälper hyllar höjer, desto mer produktivt. Att du är bra gör inte mig sämre.

Jag försöker verkligen efterleva det. Säga vad fin du är! eller du är så himla bra! eller vad glad jag blir! Peppa hjälpa stötta. Och vet ni? Inte en gång har det kommit tillbaka som nåt negativt mot mig själv.