Inlägg
Hemma bäst
2 dagar sedan
tisdag, april 12
Dwelling in self pity
Idag är en gråtdag. En håglös dag. En vadvilljagmedmittliv-dag. Jag hatar dagar som idag. Jag vet inte, men jag är nog inne i en fas. Vem är jag? Varför finns jag? Vad spelar jag för roll? En dag av typen undravemsomskullesaknamigommittplanstörtarpåtorsdag? Jag hade ungefär samma tankar när jag var barn och då var det en fas, så vi säger att det är det. En liten tisdagsfas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det kanske är nåt som går.
Jag har haft den där jävla fasen av och till i hela mitt liv, det vill säga inne på det trettioförsta. Jag tror tyvärr att det är en foreverfas, men med ljusglimtar. Meningen med livet? Precis den mening man själv vill att det ska ha.
Men du, fler än vad man anar skulle nog sakna en.
Först: eftersom du haft det förut vet du att det går över. Det går över. Lovar.
Sen: götta ner dig lite i det. Ömka, ynka, köp tröstegrejer, gnäll inför vänner, ha mysbrallor, drick dig full en tisdag, ta ledigt från allt och åk hem till mamma och bli klappad på huvudet.
Man får det. För sen går det över, och då kommer du göra annat. Kram
Limpy: det kanske är så.
Play as if: jag tror som du; grotta ner sig och gå vidare. Har köpt godis och senaste Filter och sitter i soffan under en filt. Det hjälper förvånansvärt bra.
duktiga tjejen: whatever works. Jag tror att livet är betydligt mycket mer än ljusglimtar i det mörka.
Guud vad skönt att jag inte är ensam i den fasen nu! KRAM
Kiri: det är alltid skönare att inte vara ensam i misären. Kram!
Skicka en kommentar