En del av mig är ängslig och vill vara omtyckt av alla. Det är helt ologiskt, för jag gillar inte alla och då säger ju logiken att det finns dom som inte gillar mig heller. Jag förstår det rent intellektuellt. Ändå blir jag ängslig höna när jag märker att folk inte tycker om mig. Även om det är så att jag sekunden innan har irriterat ihjäl mig på samma person. Vill liksom vara ofelbar, fast jag hyllar felbarheten i alla andra.
Det gäller även i bloggen. Inte att bli emotsagt, för det är roligt, men ängsligheten i att ni ska tröttna. Jag borde verkligen sluta kolla antalet readerprenumeranter för varje gång nån försvinner blir jag OMG! DET ÄR FEL PÅ MIG. BUHU! Ehm normalt? Och så börjar jag skriva som jag tror att ni vill läsa. Korrläsa mig själv. Det blir ju bara ännu konstigare. Och så blir jag sur på mig själv som censurerar och tvingar mig till att sluta censurera och ja, sen går det runt så i en rätt oskön cirkel. Hatar vara ängslig höna.
Inlägg
Hemma bäst
2 dagar sedan
7 kommentarer:
Vi älskar dig. You have nothing to worry about.
Fortsätt som exakt som du gör, blir lika glad varje gång jag upptäcker att du uppdaterat!
Kram Jenny
Det där är ett gissel. jag kan känna likadant ibland men fan så dåligt det blir då. Man ska skriva för sin egen skull och sen om någon annan råkar gilla det så är det bra.
Underlandet och Jenny: Om jag visste hur man gjorde såna där hjärtan hade jag gjort det nu.
Plusset: Så sant, så sant.
Jag är ju kär i dig!
Du är underbar!
Hm, tänkte att jag skulle förklara kär här, men kom på att du fattar.
Annalyza: göllegöllegölle dig!
Skicka en kommentar