Att se framtiden i backspegeln

Det är ju himla många som skriver ett brev till sitt tonårsjag just nu. Den där Jenny tycker bestämt att jag också ska skriva, men vet ni? Jag har faktiskt inte så mycket jag vill säga till mitt fjortonårsjag. Jag tycker att hon klarade sig jävligt bra utan den vetskapen. Det är till och med så att jag längtar lite efter att känna så som jag gjorde när jag var fjorton. Jag trodde lite att jag hade livet utstakat och jag trodde verkligen på det. FjortonårsLinn skulle ha barn och familj vid tjugosex. Självklart ha världens bästa kille. Jobba som controller. Vara lycklig.

Nähe, så blev det visst inte alls det. Och tjugoåttaårsLinn har lite svårare att se framtidens lycka lika självklar. Jag skulle istället önska att trettiofemårsLinn kunde skriva ett litet brev till mig idag med lite förmaningar om att ta det lugnt! det ordnar sig! jag lovar! Det skulle vara så skönt att få en liten blueprint över att allt det där jag vill ha faktiskt kommer. En bekräftelse på att det jag gör just nu är av en anledning.

Jag kan se mina senaste fem år och känna att fan, vad jag är bra ändå. Vad jag behövde åka utomlands, dansa på bardiskar, hångla igång ett billarm. Vad jag behövde känna mig ensam, vara arbetslös, flytta. Vad jag behövde ha tråkigt på jobbet, gå på bloggfest, skriva barnbok.

Men nu då? Jag är klar nu. Vad händer sen?