I helgen var första gången (tror jag) som jag på riktigt tänkte på hur mycket lättare livet hade varit om jag hade varit ihop. Jag vet att jag brukar kokettera om singelskapet, men det brukar mest vara att jag saknar någons närhet. Det fysiska. Kanske känslan av att vara kär och att få bry mig om någon också. Men i bilen till begravningen var nog första gången jag kände en saknad av att bli omhändertagen. Den där självklarheten som finns i den andra. Att kunna gå på begravning och ha nån som håller handen och stöttar mig. Att inte alltid behöva bära själv. Att bli buren.
Ja, jag klarar mig själv. Jag kan städa tvätta lagamat handla deppa skratta duscha tahandom. Men vad fint det skulle vara att dela.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
4 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig i din tanke. Jag var på min mosters begravning för en månad sen och precis så kändes det. Jag saknade någon att luta mig mot.
Ja, det är ju det. Det är så många gånger i livet jag varit ensam när jag verkligen behövt något. Nu känns det som en enorm trygghet att ha någon vid sin sida. Hoppas du mår okej i alla fall.
Men åh fina Linn! Jag vill också att du ska få ha den där att dela med.
Malin: ja det är ju i mer utsatta situationer som det blir tydligt.
Miss Muffin: tack! Ja, det är jag absolut. Det är kanske lite det som är grejen; att jag är helt ok själv, men att det skulle vara fint att vara två liksom.
Matilda: gullegulledig.
Skicka en kommentar