Jag tittar mig runt i rummet som varit mitt de senaste tre åren. Den vita gamla skåpsgarderoben med snea dörrar som inte riktigt går att stänga ekar tom. Fåtöljen man nästan kunde sova i ser tom ut utan tusen klädlager. Den rangliga bokhyllan i trä vilar mot ena väggen och saknar ganska mycket av sitt innehåll. Golvet är rent, sängen är prydligt bäddad och i hallen står det två resväskor.
Jag går ut på balkongen och lyssnar på ljudet från St Kilda Road, som går precis utanför. Grannens svarta katt sitter på balkongen mittemot och jamar, efter sällskap kanske? Min hand blir varm i solen, men hjärtat är svart.
Det är fem minuter kvar tills taxin kommer. Jag ska hem och det känns overkligt och skrämmande och hjärtat håller på att gå sönder. Aldrig mer ska jag fumla uppför stentrappan i mörkret i natten. Aldrig mer ska jag bråka med Bernie om soporna. Aldrig mer ska jag sitta på balkongen i nattvärmen, röka en cigg och titta på fladdermössen. Aldrig mer så himla många saker.
I taxin på väg till flygplatsen ser jag Melbournes skyline försvinna bakom mig och spindelnätet till förorter breder ut sig framför mig. Jag tänker att hejdå Melbourne, nu är det inte du och jag längre. Och det gör ont.
Inlägg
Boss lady
11 timmar sedan
2 kommentarer:
Läser ikapp alla bloggar, men varför flyttade du tillbaka från Australien? Du har kanske bloggat om det tidigare, isf förlååt.
Det har jag nog skrivit om förut tror jag. Nån gång när jag hade lite frågestund. Men jag hittar det inte själv, så jag förväntar mig inte att du ska hitta´t heller. Jag flyttade tillbaka för att det var tid för förändring, typ. Jag hade varit där i tre år och livet hade liksom stannat av lite. Och så kände jag att om jag ska hem nångång så ska jag nog hem nu, för annars kommer jag inte ha så mkt kompisar kvar. Plus jag var singel och det var ju också bra. Typ så.
Skicka en kommentar