My fears

Jag är totalt livrädd för att bli blind eller döv eller behöva amputera en arm eller ett ben eller en hand eller en fot eller så. Det och att bli förlamad. Den här rädslan är så stark så jag kan inte ens tänka på det utan att låsa mig totalt och vilja krypa ihop till en boll och autistvagga. Det och att falla framlänges i en trappa och slå ut tänderna skrämmer mig fruktansvärt. Jag är också rädd för att det ska komma in nån när jag sover, framförallt när jag sover ensam i mamma och pappas hus.

Jag är inte rädd för att dö. Är man död är man död.

Jag är rädd för att inte träffa nån och bli en kattkvinna utan katter. Jag är rädd för att inte få älska. Och inte få barn. Och för att inte hitta en famn att vara totalt avslappnad i. Jag är rädd för att inte bli kär. Jag tänkte skriva lycklig, men lycklig kan man faktiskt vara ändå.

Jag är livrädd att nånting ska hända mamma, pappa eller min syster. Det kan jag heller inte tänka på utan att börja gråta. Jag är rädd för att inte hinna säga hejdå till mormor innan hon dör.

Jag är rädd för nålar och höjder.

Och att inte bli älskad.