när man var liten

En sak slog mig precis: i interneteran, har barn fortfarnde brevvänner? Jag kommer ihåg att jag hade ett orange lilla sjöjungfrun-brevpapper som luktade jordgubb på vilket jag skickade viktiga frågor som har du nåt husdjur? Eller vilken är din favoritfärg? och delade med mig av killinfo som jag alltid kryddade lite. Om jag var ihop med en kille ljög jag och sa att vi hade hånglat bakom jympasalen och hade jg ingen kille så hittade jag på en. Det bästa var ju när man kom hem och det låg ett vitt kuvert med massa klistermärken och väntade på att bli läst. Sen byttte vi till vanligt randigt papper och killarna och hånglena blev verkliga och de kryddade detaljerna lite annorlunda och breven var inte en sida långa utan mer åtta.

Stackars barn om det inte finns längre.