Troll och monster

Så försvinner den där klumpen i magen lika fort som den kom och jag är none the wiser av det hela. Om man bara kunde förstå vad det är som triggar det lilla trollet så kanske man kunde ge fan i det framöver. Det verkar snarare vara glapp i nån on/off-knapp nånstans så känslorna slungas åt alla håll och kanter utan nåt synligt mönster. Eller alltså, jag vet att det är jobbrelaterat men inom det spektrat är det ludd ludd ludd.

En personligt relaterad klump som enligt alla samhällslagar borde vara där lyser dock med sin frånvaro. Undrar ibland om det här med att vara singel skapar ett egoistiskt monster som kräver fritt spelrum? Det är faktiskt väldigt sällan jag gör någonting som jag inte känner för bara för att det glädjer någon annan. Nu känner jag ju i och för sig oftast för att göra allt, så det brukar inte drabba någon direkt. Men ändå. Om man inte har mer skratt att ge, ingen mer mask att ta på är det okej att tänka på bara sig då?