Tiden går alldeles för fort

Nyss så var det juli och så tittar man ut genom fönstret och så är det oktober. Jag hinner inte med i huvudet. Nu kanske det blir Stockholm-Melbourne-LA-Stockholm och borta fyra veckor från jobbet istället för tre och en miljard nya saker att sätta sig in i. Hatar, men älskar att vara vuxen. Jag vill ju inte det, men just nu skulle jag vilja ha ett jobb där man går till jobbet, skruvar på lite muttrar, väntar tills klockan slår fyra och går hem. Inte ett som kräver konstant skärpning i huvudet där man jobbar i Augusti nästa år i huvudet. Så mycket för att leva i nuet.

Hungrig?

Om ni inte har ätit än vid den här god awful hour så rekommenderar jag att ni äter det här.

Har maskara på kinderna

Av helt rätt anledning. Jag skrattade precis så mycket så jag började gråta. Gud, vad det är härligt att vara glad.

Så här schizo är jag

En annan tanke som har varit mitt mantra är det lägsta jag faller är hit. På riktigt, varför är man (jag) så rädd att att tycka om? Vad är det värsta som kan hända? Att jag är singel? Well, well little lady vad är jag nu då? Och är mitt liv miserabelt? Nej, far from it, jag är fan lycklig nu. Så det absolut värsta som skulle kunna hända är att jag hamnar...här. Vad oerhört hemskt det vore. Verkligen.

Sen kommer självförtroendemonstret och trycker ner och matar på men vad pinsamt! Gud vad du hittar på! Det är bara i ditt huvud! Jävla stolla! Du är inget speciell! och stålgallret åker ner över lilla hjärtat igen.

Men gör det nåt då? Om han bara skulle tycka att det är mysigt? Jag vet ju inte ens vad jag känner, om jag känner. Jag tycker ju bara att det är mysigt. Sluta göra höna av fjäder. Låt bli. Låt vara. Känn bara, om så bara för själva kännandets skull. Mjuka upp därinne, ludda till.

Nej.

Jo.

Nja.

Mjo.

Näe.

Jobba förihelvete!

Det är mycket nu

Att åka bort i tre veckor ska ju såklart bli fantastiskt, men det är en del att göra såhär innan. Och efter. Och emellanåt. Och det är massa möten. Vill inte ha möten. Vill ha mail där det står gör det här och inte möten där det diskuteras hur det eventuellt kanske skulle kunna göras och sen händer ingenting. Plus jag har inte hämtat mitt pass än och vi åker nästa vecka så jag måste söka visum och jag har ingen tid att hämta passet för jag är uppbokad och en kille jag bodde med i Australien är här och vill ses och det vill jag också, men jag hinner inte för det är jobbmiddagar och tvättider och jobbfest. Pust.

Dessutom är det fan myrornas krig i huvet. Här går jag och predikar att man ska vara snäll mot sig själv, men det vet ju alla att det är lättare att ge råd än att själv leva efter dom. Shortyshort: jag ska tillåta mig själv att tycka om punkt. Inte tycka om för att jag får bekräftelse eller på grund av att jag får bekräftelse eller enbart när jag får bekräftelse. Nu ska här tyckas om P U N K T. Don't you worry, it's gonna be plenty of dwelling in detail.

Ska vi gå all in på det här dwellandet om honom? Ska vi? Annars fortsätter jag med Californication och en obestämbar klump i magtrakten. Could be angst, could be nåt annat.

It's Monday morning

Tillbaka i verkligheten igen. Verkligheten som är rätt bra ändå. Och jag tror att det är så himla bra för mig att åka iväg på en helg som den förra. Att få vara lite pseudoihop för en helg och lita på en man, framförallt det sistnämnda, ger mig hopp om framtiden. För jag kommer ju hitta den där killen som är allt det där och när jag tillåter mig själv att känna lite for once tror jag att det är lättare för nån annan att smita in också. Av bara farten typ. Tänker att jag inte kommer träffa nån förrän jag vågar släppa in nån nämligen. Och han är ett bra övningsexemplar, för han kommer inte försvinna för att jag gör det. Eller han kommer inte försvinna alls faktiskt och det gillar min feghet.

Jag är inte kär

Alltså det måste talas om att jag inte är kär i den här killen. Det vet jag. Däremot så är en sån här helg det närmaste jag kommer att vara ihop när det gäller allt annat. Jag litar förbehållslöst på honom. Jag får vara jag utan ett uns extra. Jag vågar vara liten för jag vet att han vare sig ser ner på mig eller utnyttjar det. Och han imponerar mig. Han är stark och strongwilled och smart som fan. Och trygg och självsäker och snäll. Han personifierar allt jag vill ha i en man, men det är inte HAN.

Uppmärksamhetshorar

Det här med närhet är förrädiskt. Här går man som singel och ba jag klarar mig själv och det gör man ju, men så kommer det en helg av konstant beröring och så faller muren runt hjärtat som ett mesigt jävla bomullsmoln och alla känslor har kapplöpning till ljuset. Här kommer alla känslorna på en och samma gång fanimej. Vill lägga mig och grina och inte komma upp förrän det är slut på känslor igen. Vad är det som gör att en normala pansarhjärta helt vägrar hålla ställningarna just när det behövs som mest? Mitt innerstainnerstaväsen har fått uppmärksamhet och hon gillar inte att bli instängd igen. Skit. Skitskitskitskitskit. Fick precis sms av ett gammalt ragg som numera är en jävligt bra vän och som jag har dragit upp ur träsket mången gång och när jag om två timmar ligger under den mammakärleksfyllda filten ska jag ringa till honom och noja. Sen ska jag låsa in det där jävla känslohjonet på livstid igen, men hon har fått lite respit.

Have you missed me little darlings?

Är jag ute ur skogen nu? Ja. Sitter på färgan och bakisångestar mig en smula. En smula. Man kan säga såhär: bakisångest när man har sällskap förvandlas till en liten puttekula i nåt undangömt hörn i magtrakten för att big bang-explodera så fort sällskapet är borta. Det kryper till och med i fingrarna och i öronen och i smalbenen. Vill bara vara hemma, sätta på teven och se en romantisk komedi och låtsas som att det är jag som är sådär puttenuttlycklig. Orkar inte med lysrör och coverdansband och en tvåtimmars bussresa. Orkar inte.

Annars så har jag blivit full och kliad på ryggen och jag har åkt båt och försökt fiska och visat att jag kan skjuta gevär. Alltså riktigt gevär(!). Ett skott med ett älggevär till och med, men det fick räcka med ett för jag trodde att mitt nyckelben skulle slås av av rekylen. Träffade dock bättre än ett av hans skott. Summasummarum så skulle jag ha kunnat fälla ett stillastående djur, så bra sköt jag. Mkt nöjd med mig själv. Och min hundskräck är borta. Stoppade in hela armen i käften på en jätteschäfer igår och ba back off ffs. Hunden ba okäj. Och hans syster, alltså inte hundens syster, är så himla vettig och smart och ba men du ska ju jobba med ungdomar! och hon har så rätt. Och jag får komma dit närsomhelst. Även om han inte är med.

Jag har så mycket mer att säga, men jag vet inte om jag orkar reda i det eller om det ska få förpassas till rummet utan ljus med pansardörr istället.

Färjesvammel

Det smsas om kvällens fylla. Jag vill ha rom, han vill ha rött vin, båda vill bli fulla. Det är det viktiga. Det här med att ha med dator är ju rätt kul faktiskt. Jag brukar aldrig ta med den nånstans. Får liksom nog på jobbet. Sällan jag ens tar med den hem efter jobbet utan satsar på datorfri zon i soffan. Fast det har ju sina perks liksom. Nu kan jag förutom jobba som är meningen att jag ska göra även facebookstalka gamla ligg och så. Mkt spännande. Måste säga att jag med några små missöden ändå har en snygg ligghistorik.

Vi säger hej till...Finland!

Om ungefär en timma drar jag till Åland och hänger ut hela helgen. Ska säga ejsa pejtä och sånt hela helgen. Jo med nedåtgående tonation till allt. Vi säger hej till Finland och spriten och ro i själen. That was all.

ps. har f.ö börjat säga that was all med avmätt röst när jag har tröttnat på folk som springer på mitt kontor. Kan ni filmen? ds.

Katastrofen som är mitt hår

En lång, tjock jävla man sitter fast på mitt huvud. Inte man som i karl utan man som i hästman, okej? Annars hade det varit jävligt skumt. Jag behöver klippa mig badly, men liksom orkar inte bry mig. Idag har jag fått nåt så fasligt mången komplimang, trots att jag har som Lisa sa supit och sovit på det. Men nu kliar det typ i hårbotten av liksom äckel. Sovet och supet vill tvättas bort. Perfekt för en grå, trist, regnig dag. Ska typ duscha och eventuellt laga mat ikväll. Det kan hända att jag äter typ en morot eller en kanelbulle istället.

Om kärlek och konflikter och evigheten, amen.

Matilda undrar om det finns livslång kärlek när så många förhållanden runtomkring henne rasar ihop till små grushögar. Jag tror att det finns. Fan, jag måste tro att det finns, jag skulle gå under annars. Däremot tror jag inte att den är enkel och puttinuttig och rosaröd. Jag tror snarare att det handlar om respekt och vilja och en ärlighet mot sig själv främst och den andra i andra hand. Jag är uppvuxen i ett hem där gräl aldrig var av ondo, eller alltså det var dom ju och jävlar vad vi var osams, men att gräla sågs inte som ett fel. Man skrek och grät och smällde i dörrar och härjade och sen sa man förlåt och det var det. Därför är jag inte ett dugg konflikträdd, snarare tvärtom. Jag är livrädd för att det ska puttra saker under ytan och vill gräva fram dom och få dom kastade i ansiktet så jag kan rätta till. Alltså don't get me wrong here, det är inte så att jag GILLAR att bråka, jag tycker bara inte att det är så mycket av en big deal. Man bråkar och så blir man sams och så vet man vad den andra tycker och så kan man tänka på det i framtiden. För man vill ju att dom man tycker om ska vara lyckliga, inte sant?

Nu menar jag inte att det är okej att slänga hårborstar i väggen för att det ligger en sko mitt i hallen (japp, that's me) eller att skrika sig hes för att tandkrämstuben är kladdig (again, me), men att man ska våga prata om dom viktiga sakerna. För sin egen skull framförallt.

Och om man gör det. Om man pratar med varandra och respekterar varandra och lyssnar och tar åt sig och accepterar att det finns småfel här och där och att man faktiskt inte VILL vara ihop med en kopia av sig själv, då, då tror jag att det finns livslång kärlek.

Dagen efter dagen före

Hej bakfyllan. Mår mycket mycket bättre än vad jag förtjänar, men det kanske är för att jag stoppade fingrarna i halsen innan jag gick och lade mig igår. Har oavsett hjärtklappning och springor till ögon. Tyckte jag såg helt ok ut i huvet i morse. Tills jag såg mig själv i hisspegeln. Om vi säger såhär: det är tur att jag jobbar med webb.

Är påväg hem. Kille på jobbet som är alldeles för gammal för att vara strulpelle är så himla fin och strulig och het och mitt hjärta eller maggrop smälter lite. Varför kan jag inte falla för färdiga killar utan identitetsproblem?

på riche

Dricker öl och fernet. Ska till berns nu. Är full.

middag

Nu har jag käkat på prinsen och druckt öl på aubergine och sett zubeyde och miss iinga och nu dricker vi vin för 1000 spänn flaskan. Jobbet betalar. Har jag sagt att jag gillar mitt jobb?

En liten boklista

Jag har kollat på mycket dålig teve och läst väldigt lite böcker, men några jag har lyckats klämma in emellanåt och som inte är böcker jag har läst om for fun är:

Min mormors historia av ett gäng blandade svenska författarinnor som har fått i uppgift att skriva 3000 ord om sin mormor. Eftersom min mormor är liten och pippifågelsvag så kände jag ett emotionellt band till boken redan innan jag började läsa den. Boken i sig var fin, men inte så fin som jag hade hoppats på. Den kändes väldigt krystad stundtals och på nåt ställe stod det nog till och med något i närheten av ja, jag har inte så mycket mer att säga om mormor så jag skriver om farmor istället och det är väl inget fel med det, men jag hade nog önskat att man valt författare som ville berätta en historia kring sin mormor istället för att ge kända författare uppdraget att skriva. Bitvis var boken fantastisk och bitvis så tråkig så jag faktiskt somnade. Men det har ju att göra med att vissa av författarna som var medskribenter passar mig och vissas språk passar inte alls. Gullig tanke som definitivt fick mig att tänka mer på min mormor och känna att jag borde passa på att lära mig medan hon fortfarande finns här, men tanken var inte så väl genomförd. Tycker jag.
Betyg: 2,5/5.

Eh, jo alltså jag har läst en till men jag kommer inte ihåg. Jo! Sofi Oksanens Baby Jane som har rosats till skyarna och fått pris och gud vet allt. Helt ärligt? En av dom sämsta böckerna jag nånsin läst. Språket är tråkigt och huvudpersonerna saknar djup trots fokusering på en och en halv person under hela boken. Problematiken med panikångest försvinner helt och hela boken känns bara så jävla...tråkig. Typ händer det inget snart eller? Jag har generellt inga problem med att det inte händer något om språket fångar mig, men det gör det inte här. Om jag ska rekommendera något ni INTE ska läsa så är det Baby Jane.
Betyg: 1/5.

Män, män, bara massa män

Har suttit i ett rum med utsikt idag. Både över Rockholm och över tio stycken grabbar som stundtals tog av sig kläderna. Så himla roliga och värda och smarta och bra är dom. Och jag är numera hög på testosteron.

Var kommer den här energin ifrån?

Jag är inne i nån form av flow just nu och don't you go all hating on me nu men jag känner att energin bara finns överallt. Jag är sådär sprudlande jobbigt glad och det känns som att jag skulle kunna flytta berg. Och det är ju kul. Men det blir tråkig blogg. Det blir en dethärharjaggjortidag-blogg och seriöst vem bryr sig? Ge mig en vecka eller två så är jag säkert miserabel igen. Ska åka ut i skogen och fiska i helgen faktiskt. Lugna ner mig lite. Dricka lite sprit, sova till två och bara gå i mjukisbyxor. Eller mjukisbyxor, jag ska väl gå i strumpbyxor som vanligt men det är känslan jag är ute efter. Inget smink för det finns ändå inget vatten att tvätta bort det med. Inga pretentioner för det finns ändå ingen att vara pretentiös inför. Inga murar eller gränser eller själsskydd för det är ändå det som är där innanför som ska få tanka lite lugn. Gud vad jag verkligen ba ska bli omhändertagen. Mmm..bli omhändertagen.

isn't it lovely

en Det luktar nytvättat. Det står trettio rosor i olika rosa i en vas i mitt fönster. Det ligger en rutig filt som min mamma har stickat på mina ben. 54 rutor värmande kärlek. Jag har målat naglarna gladröda och dom andra färgerna har mitt ordningssinne delat upp i två läger: röttrosavarmt och lilasvartkallt. Femman har ett nytt program med massa familjer. Gud vad skönt med ett gulligt program mitt bland allt förnedrande och skämmigt. Livet är kärlek peeps.

Helt ointressant om hur duktig jag har varit idag

Eftersom jag inte har nån här hemma att berätta så här sjukt ointressanta saker för så får ni hålla tillgodo. Idag har jag kört 60 mil i bil, fixat nytt pass, bytt dammsugarpåse och blivit helt tagen av hur bra dammsugaren faktiskt suger nu. Tips till er andra som också bor i vad som verkar vara ett grustag; byt dammsugarpåse. Sen har jag tvättat, torkat golv och bakat. Och svarat på mail och jobbat.

M¤#%¤#%cker

Tog tunnelbanan från Centralen idag. Jag vet ju att det triggar mitt människohat, men i min dumhet trodde jag inte att två stationer skulle spela någon större roll. Boy was I wrong. Nu vill jag säga att jag tycker att män är jävligt bra, jävligt vettiga och jävligt göttiga i största allmänhet. Men som av alla arter finns det måndagsexemplar. Idag hade jag den stora 'äran' att stå bredvid denna display av fejkad manlighet i vad som kändes som en livstid och säkert inte var mer än fem minuter. Ni vet stentvättade jeans av Davy-modell, vindjacka och en oformlig väska över axeln. Och en mobiltelefon vid örat. Givetvis. I denna, eller om den var avstängd och han bara kände för att lätta sitt hjärta inför femtio eller så medpassagerare, berättade han om bruden han träffar just nu. Hon hade rätt alldagligt utseende, men bodde nära, annars hade jag ju inte brytt mig höhöhö. Han hade inte sovit över, men fått sig ett ordentligt kvällhångel. Hon hade ringt och kollat om han inte ville ses snart igen och då blir det ju ligga av, annars är hon ju inget att ha.. Här nånstans hade jag hunnit få upp både lite lunch i munnen och hörlurarna ur väskan så jag vet inte så mycket mer. Guuuuud vad jag vill ringa denna kvinna och ba DON'T DO IT! Är fortfarande upprörd.

Pest eller kolera

Analklådareklamen eller titta på film med pappa och se en sexscen?

Pass

Omg. Har stått i kö i en timma och en miljon ungar har skrikit mig till hjärtklappning. Jag blir sjukt strssad av barnskrik, tydligen. Vad fan ska jag göra när jag får en egen?

Om att jag gråter när jag är trygg

Jag gråter inte speciellt ofta. Närapå aldrig när jag är själv, om jag ska vara helt ärlig. Men när jag är hos mamma och pappa så gråter jag nästan alltid. Idag tillexempel har jag och mamma suttit i varsitt hörn på soffan och grinat i en timma eller så. Så himla skönt. Det har verkligen varit en renande helg. Och det känns i hela kroppen. Huden är persikolen och musklerna mjuka, om än ömma. Och lilla mormor luktade gott och berättade historier om alla män hon har charmat genom åren. Mamma avslutade besöket med att av misstag raka en landningsbana i morfars bakhuvud när han bad henne trimma kanterna. Jag önskar att jag kunde återberätta, men det finns inga ord för hur otroligt roligt det är att min slarvmamma har rakat ett femcentimeters jack i min pedantmorfars bakhuvud.

Morgonhumor

Imorse kom jag ner till köket och en pappa och en morbror som höll på att organisera dagens whiskeygolf. Pappa behöver en adress. Ni får själva fylla i vad ni tror sas i andra änden, då det här är en ljugfri blogg och jag faktiskt bara hörde pappas sida av samtalet.

Min pappa: Säger stadsnamnet. Tystnad. Kan du verkligen svara på allt? Tystnad. Ja, som i reklamen. Tystnad. Jaha, okej. Men då vill jag ha adressen till Dorian och Bullen. Tystnad. Ha! Jag sa ju att du inte kunde svara. Tystnad. Erik Johansson. Och Bullen. Tystnad. Vid potatisboden? Nu kommer den svåra delen. Kan jag få ett telefonnummer?

Pappa lägger på och konstaterar att ho minsann feck sig ett gött skratt.

Terapi

Att vakna av sig själv, äta långfrukost med hela familjen, promenera på grusvägar i solen, ta en nästan tvåtimmars thaimassage, basta, skrubba, peela, fila fötterna. Ha mysbyxor och vara osminkad och få lagad mat.

Livet, hösten, kärleken

Jahapp. Då var det slut med minutuppdateringar. Ganska skönt tycker jag. Jag menar det är ju inte som om jag lever värsta highlifet direkt. Jobbar. Kom på igår att jag har skrattat från magen hela veckan. Liksom ha ha ha ha ha. Så himla skönt att känna att jag börjar komma tillbaka. Den där svarta avvisande dykardräkten som jag har haft innanför huden längre än vad jag kan komma ihåg är borta. Världen är i färg igen. Så känns det faktiskt. Det här med att inte känns sig helt glad är lite som ont i huvudet. Man förstår ju att man har ont i huvudet och det är sjukt jobbigt, men man kommer knappt ihåg att man har haft det once it's gone. Nu ba: är inte jag alltid såhär? Pratar i hundratio, skrattar i ögonen och gillar saker. I guess not.