Det händer för mycket runt omkring mig för att jag ska orka läsa en bok som kräver tankeverksamhet och en aktivitet från min sida, så jag läser böcker jag redan har läst förut som jag vet är hjärndöda. Eller kanske inte hjärndöda, men ganska känslolösa eller med enbart en mysfaktor. Igår kändes det som om Stefan Einhorns
Konsten att vara snäll liksom kallade på mig där den stod bland andra vita ryggar i mittenmittenhyllan i vardagsrummet. Och han har en poäng i det där att det är en konst att vara snäll. Inte för att det är svårt att inte vara elak, men för att det är svårt att veta vad det är att vara snäll.
I ett av de inledande kapitlena tar författaren upp att att vara snäll i långa loppet ibland kräver att man kanske försätter någon (och sig själv) i en obekväm situation i det korta loppet. Att det inte alltid är vad som är mjukast just nu som är det snällaste i längden. Och att det kräver mod att vara snäll. Och jag skriver under på alltihop. Jag förlitar mig på att mina kompisar inte väljer den lätta vägen. Att de ställer mig mot väggen, drar undan stolen, låter mig falla lite innan dom hämtar upp mig igen. För mig är det snällhet.
Han skriver också att man ska vara snäll mot sig själv (hello!). Och att det är okej att tänka dumma tankar för att då är risken mindre att man agerar på det. Och att man inte är mer än mänsklig, inte perfekt. Och att en människa inte kan tycka gott om allt och alla och att vi ska sluta ställa så höga krav på oss själva. Och att vi inte kan göra gott för andra utan att göra gott för oss själva. Och att det är rätt. Varför räknas bara snällhet om den är osjälvisk?
Och sen fick jag hjärtklappning och var tvungen att gå ett varv i lägenheten och sen ta fram min snuttefilt spikmattan.
Men hörrni, kan vi inte göra nåt snällt för nån annan idag?
Inlägg
