Mitt stora (lilla) barn har börjat skolan, eller förskoleklass, hur det nu ska räknas. I skolbyggnaden och på fritids iallafall. Det var läskigt för mig och roligt för mitt barn som absolut inte förstod varför vi hade satt fritids från och med idag och inte redan i torsdags när det var upprop. Det var ju tur att vi hade satt tiderna till kl 13 och inte 16.15 när vi brukar hämta för det var feels all over the place i helgen så att säga. Min dotter reagerar sällan på stress i stunden, men bryter ihop av att bananen är böjd åt fel håll typ när hon väl kommer hem istället. Hon överlevde att inte gå på fritids och att det blev helg, men var väldigt glad över att det ÄNTLIGEN var dags för skolan igen imorse. Jag skulle kunna skriva rader och åter rader om mina känslor kring det här, men vi får väl nöja oss med att summera att det är bättre att lita på hur barnen mår än att ägna tankeverksamhet och själslig ängslan åt vad som skulle kunna hända. Så kan vi säga.
Mitt andra barn är nu äldst på förskolan. Han har under inga omständigheter velat leka med någon från förskolan under sommaren* så jag var absolut även orolig för hur det skulle bli för honom att komma tillbaka, men även det gick prima. Två hoppiga, glada barn har fyllt huset under helgen.
Jag då? Jag har haft en liten livskris i sommar. Vem är JAG när jag inte är Mamma liksom? Vad gör MIG lycklig osv. Det var lite jobbigt och jag grät en del såna tårar som liksom bara kommer och rinner fritt ner för kinderna utan att det blir riktig gråt, om ni förstår vad jag menar?
Fan, det är jobbigt att leva. Att vara förälder och att vara sig själv och att vara en del av ett förhållande och att vara kompis och att förhålla sig till den person man en gång var och den personen det verkar som att man är nu. Podden Dumma människor pratade i något avsnitt om kognitiv dissonans som används som beskrivning på obehagskänslan som uppstår när man håller två oförenliga trossatser/attityder/värdegrunder samtidigt. Det kan vara att man känner att man BÖR göra på ett sätt, men agerar tvärtom så uppstår kognitiv dissonans = obehag och ångest. Iallafall så tror jag att jag har listat ut att jag har/får (?) kognitiv dissonans av min egen existens, för livet jag hade innan barn är typ väsensskilt från det liv jag lever nu och det skapar den här obehagliga ångesten över att nåt är fel men att jag inte kan sätta fingret på vad.
Till exempel:
Innan barn hade jag jättemycket kompisar och en telefon som plingade hela tiden och middagar och jag minns att jag vid nåt tillfälle hade varenda helg ett halvår framåt bokat (säger inget om sundheten i det nu). Jag har alltid identifierat mig som en social person och också strävat efter att vara omtyckt (annat subjekt för psykoanalys). Min självbild och min verklighet matchade således.
Klipp till nutid när min telefon *kollar telefonen* förutom reklamsms eller toppen, inga problem från min man appropå lämningen imorse har ett sms från en kompis i lördags angående ett bröllop nästa helg och nästa förra tisdagen från bruden till tidigare nämnt bröllop. Förutom jobbet umgås jag typ inte med någon för jag blir trött och vill vara ifred. Min gamla självbild och min verklighet matchar således inte alls.
Enter ångest och dåligt samvete över att jag är en så kass kompis och över att jag inte bryr mig och över att det är klart att ingen gillar mig och över att ja men det kan gå runt rätt länge där den loopen.
Sen drar ju ångest med sig annat bös också så plötsligt har jag även funderat på om jag ger barnen men för livet genom att existera, att min man inte är kär i mig längre, att alla kommer bli sjuka och då är det så JÄVLA trevligt att vara jag. Not.
Och sen kommer ju min doer-personlighet in i bilden och rullar upp ärmarna och lite Vanheden-eskt sträcker ut armarna och ska FIXA SAKEN. Så då kommer istället den nya tankesnurran jag ska göra något så jag mår bra igen! Men...eh.....vad? Vad mår jag bra av?
Och där nånstans kom tårarna och så lite fler tårar och så biktande till min man som fick kramas och stryka över ryggen och hämta snytpapper och prata med den _lilla_ rösten. Och sen kändes det lite bättre.
Och sen provade jag att dreja. Och sen kom jag på att det är ta mig fan hur roligt som helst och jag behöver verkligen något som bara är för mig och som inte behöver bli nåt och där jag inte måste "ta med mig nåt därifrån" vare sig psykiskt eller fysiskt.
Och sen anmälde jag mig till en studiecirkel i keramik och så började jag laga lite mat igen.
Och sen gick jag på healingmassage och så försvann all ångest**
Och sen kom jag ur min lilla livskris för den här gången.
* Han har ju sin Ellen. Den enda han behöver om man frågar honom. Så här låter det t ex en sekund efter att han vaknar på morgonen är Ellen vaken? om ja så kommer Ellen ska vi leka? om nej så kan han tänka sig att titta lite på ipad tills hon vaknar. Obs det är besvarat. Ellen kan visserligen tänka sig att göra lite mer saker själv än vad Nils kan, men livet är allra bäst om han också är med.
** Jag tror ju noll på övernaturliga ting eller religiösa saker, men jag gillar min massör och hon hade det på sin boka direkt-lista så jag tänkte why not, det kan ju inte skada och bokade. Och ja, nä, jag kan inte förklara vad som hände men jag gick in med en klump i magen och lämnade i nåt ljust skimmer som så här fyra veckor senare fortfarande håller i sig.
Inlägg
3 kommentarer:
Jeg hadde lenge en sånn der JEG BØR- sak, i jobbsammenheng. Jeg tror ikke jeg havnet så veldig hardt i den kognitive dissonansen, selv om jeg på sett og vis tenkte at jeg burde være noen jeg ikke var, men jeg var iallefall skitsur på meg selv hele tiden som ikke gjorde som jeg burde. Og så tenkte jeg at skal jeg ha denne jobben, og den der BØR-saken skal være en del av jobben min, så kommer jeg ikke trives på jobb, så da bør jeg ikke.
Det virker jo kjempelogisk men det tok meg altså ÅR å fatte det. Og fortsatt piper det litt til, men jeg tror mest det er et gammelt ekko.
Men heia dreiing altså! Og keramikk! Og skape noe for sin egen del! Og å gå inn i et materiale og se hva som finnes, bare for at! Og sikkert heja healingmassage også men det klarer jeg ikke helt å forestille meg.
Fattar inte riktigt varför du inte vill hänga med dina vänner längre? Tänker att det kanske ändå är något som är bra för dig- inte vara mamma eller partner utan dig själv med vänner DU valt ut för att du mår bra av dem? Kanske planera ihop någon tjejresa snart? Jag tänker ofta att om livet krisar på riktigt tex med skilsmässa osv så är det just VÄNNER vi behöver.
Anonym: jag vet inte om jag någonstans skrev att jag inte vill vara med mina vänner faktiskt. Jag skrev att jag inte har kompisar omkring mig på samma sätt som innan och att jag har svårt att förhålla mig till det. Det är inte samma sak som att jag inte vill vara med mina vänner för mig. Nu får du hålla två tankar i huvudet samtidigt tycker jag.
Att vänskaper förändras över 10 eller t o m 20 år, över flyttar mellan städer eller kontinenter är ju helt naturligt. Barn i olika åldrar och olika faser eller stresskänslighet kan (och har i mitt fall) påverkas. Jag VILL vara med min familj, med min man (som är min bästa bästa kompis) och mina barn. Att jag undrar vem jag är och vad jag gillar i den här fasen av livet betyder inte att jag inte har vänskapsrelationer eller vänner som jag älskar och har en fin relation till. Det är däremot en stor skillnad från när jag var singel och hade folk omkring mig så ofta jag kunde för att jag ville, men också lite för att ingen av oss hade nåt annat att göra framförallt i frekvens på kommunikationen.
Poängen jag menade att få fram var att jag inte vill ha det livet jag hade då, men vill hitta vad som ger mig lust och energi nuförtiden.
Skicka en kommentar