fredag, augusti 30

Det är vanligt jävla vansinne, bara

Vi har revision på jobbet. Jag förstår vitsen med revision, jag är vanligtvis för revision, men just nu beter sig våra revisorer som nittiotalister som har svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt. Dom granskar saker dom redan har granskat, inklusive sin egen faktura (?) och jag har nu suttit hela den här arbetsveckan och skickat en jävla massa kopior på skitgrejer för att dom "har börjat med digital revision", men utan att för den delen tillhandahålla ett forum för leverans av dessa filer. Och dom vet inte hur man använder dropbox eller google drive. Vi skriver 2019 nu. Ja, jag ska väl inte ranta om nåt som är så tråkigt så JAG somnar, ert intresse i det hela torde således vara minimalt om inte obefintligt. Det jag väl ville komma till är att min irritation över detta spiller över. Och jag verkar i största allmänhet vara rätt irriterad på rätt mycket just nu. Kan vara nån form av dold PMS (vet ej pga äter p-piller som ej ger mens), kan vara att jag ska sluta på jobbet och är "ganska" omotiverad att jobba alls, kan vara att ett av barnen är inne i en ny "utvecklingsfas" och kräver en föräldrastil som låt oss säga så här: inte kommer naturligt för mig.

DET ÄR SÅ UTMANANDE FÖR PSYKET ATT VARA FÖRÄLDER IBLAND.

Jag blir liksom trött i själen av att vara mamma. Ja, jag blir glad och lycklig och blablablabla också, men nu fokuserar vi på att jag är sur. Jag har en lång sms-tråd med en kompis om saker jag egentligen vill skälla på min man om, men inte orkar pga världsligt i livet egentligen och jag vill ännu mindre ha dålig stämning än att tjafsa om till exempel svårigheten att lägga ner en tom mjölkförpackning i soporna ca 40 cm från diskbänken där dom alltid hamnar istället. Det är ju ett större ämne, det här med jämställdhet i relationer, än att bara snuddas vid i förbifarten i en liten grin-rant, men låt oss konstatera att en del av problemet med att leva med en man som vill vara jämställd är att välviljan ibland sätter krokben för att se verkligheten. Som att viljan att vara jämställd liksom per automatik lyfter det män gör liiiiite mer än om en kvinna hade gjort samma sak. Och att det är lätt att det fastnar i "men jag gjorde x igår" eller en fördelning av olika sysslor på olika personer när det mer handlar om att göra lite mer av allt, lite större del av tiden.

Jag känner att jag också har svårt att skriva om det utan att också brasklappa att Andreas faktiskt gör mycket hemma och att han faktiskt har alla intentioner att vi ska dela på allt blablabla. Det handlar om oss, visst,  men det handlar också om strukturen. Om strukturen som har gjort att jag och nästan alla kvinnor jag känner får/tar projektledarrollen. Om hur förmågan att helikoptertitta och förutspå/förebygga/planera gör att mycket går så mycket fortare när t ex jag gör det, än när Andreas gör det. Och att jag därför gör mer på samma tid och om vi då jämför hur mycket tid vi lägger ner på olika saker hemma så är den kanske jämlik, men om vi jämför outputen av samma tid skiljer det sig markant. Vad är rättvist då? Och sett från andra sidan så gör jag ju saker som kanske inte är "nödvändiga" i för god tid och därmed i onödan. Ska det räknas ändå? Och hur i allt det här blir det rättvist att jag förmodligen är den enda här hemma som funderar på det?

Annat jag stör mig på just nu utan inbördes ordning och utan någon speciell händelse in mind:

- Alla som postar videos på insta från konserter. Gawd, lägg av. Du är tuff, du var där. Ingen hör nånting av skrapet i ljudet i filmen, ingen ser nåt annat än lite ljuskäglor, bakhuvuden och kanske lite rök.

- Folk som inte tar ansvar. Möter dom dagligen. "Men.." "Fast.." "Någon annan..." Gör mig fullständigt vansinnig.

- Bilder på djur i sociala medier. Det. Är. Det. Tråkigaste. Som. Finns. (medveten om att folk tycker detsamma om barnbilder, hejhej välkomna till min tråkinsta!)

- Folk som inte stannar hemma eller håller barnen hemma när dom är sjuka.

Nej, nu fick jag ett sms från Johanna om att våra gardiner är levererade till vårt ombud så nu blev jag istället helt glad. Vi slutar med att säga att det är så himla roligt med alla som vågar ta sina hobbies och göra nåt med dom. Som Johanna som syr så himla fina grejer och nu har handtryckt och sytt gardiner till oss på en skitkonstigt specad grundidé jag fick när jag kollade på hennes instakonto @johannasyrgrejer.


9 kommentarer:

C sa...

Haha. Och jag som de senaste två kvällarna innan jag somnat har legat och tittat på Wild planets insta för vill bara se gulliga och/eller vilda djur. Det enda som är bättre än bilder på djur är filmer på djur.

Johanna sa...

<3 <3 <3

Linn sa...

Haha, nejnej. Men alltså professionellt filmade djur typ nån David Attenborough är ju ljuvligt. Men typ instastories på en vanlig huskatt som typ ligger i en soffa? Eller bild på en hund som typ sitter? Så tråkigt.

Inte skyldig sa...

Är defo skyldig till bild på djur på insta. Inte överdrivet mycket men det händer. Tycker dock mycket om att kolla på andra hundar och katter också. Men! Minns att jag brukade hata det när det var katter över exakt hela internet. Har dock insett gulligheten med katter nu. Känner, som du säger, exakt så för barnbilder som du känner för djur. Vissa lägger endast upp barnbilder och det är totalt ointressant. Om jag inte råkar tycka väldigt mkt om just det barnet. Tur att man kan vara olika! 😬

Inte skyldig sa...

Också kul med ”är defo skyldig” mvh inte skyldig.

Peppe sa...

Ja det där med strukturer och jämställdhet. Det är liksom ändå aldrig helt jämställt trots att ens man gör mer än medelmannen. Och när man skriver om det blir det brasklapp på bransklapp och sen dyker ändå nån upp och "haha, i vår familj är det jag som är den slarviga och inte har koll, min man gör allt!" och det är säkert (kanske) så, men det är också högstatus att vara den mest jämställda. Suck.

Sign. Hästinsta

Filippa sa...

Är helt med dig i både irritationen på revisorer (så jävla mkt onödigt jobb!), samt på män. Tycker dock verkligen inte du behöver brasklappa med att A minsann gör massa också. Det är ju ganska självklart att du gör mer, annars hade du inte noterat det, plus att det är så strukturerna ser ut. Hur mkt han än gör krävs det alltså ganska mkt mer för att hamna jämnställt, för gjorde han MEST skulle du vara fullt medveten om det... <3

LoHe sa...

Jag tror inte på millimeterrättvisa, oavsett syfte. Det är inte jämställdhet för mig utan snarare något som kommer leda till bråk och småsinthet. För oss och mig är jämställdhet att båda vabbar och är föräldralediga lika mycket, eller så lika det nu går. Vi har inte delat 50/50 med något av barnen så fail på den. Ambitionen fanns men... nåja. VAB är viktigt att dela på, jag ser det som att man har ett större ansvar än den personliga ekonomin för om alla delar lika på vabben slår man undan benen på de som inte vill anställa småbarnsmammor med argumentet/oron att "hon bara kommer vara hemma och vabba hela tiden". (F ö: När jag söker jobb skriver jag alltid i ansökan att vi delar lika på VAB och att familjen är fulltalig, bara för att klargöra det från början.)

Och jämställdhet i hemmet är för mig att båda lägger lika mycket tid, oavsett output. Ja, jag stör ihjäl mig på att han inte ser eller förutser. Att alla måltider kommer som en överraskning för honom. Jag är hungrig. Vad ska vi äta? Finns det inget att äta?! VAD GÖR VI?!
Eller att när jag kommer hem från jobbet vid 17.30 har han precis börjat på maten för "jag hann inte tidigare för vi var ute och gungade till kvartöverfem"... Listan är oändlig men trots det väljer jag ändå att se det som att tiden vi lägger är det viktiga. Att inte den ena kollar på teve när den andra städar köket varje dag. Att man föregår med gott exempel för barnen. Men millimeterrättvisa - nej. Det tror jag man bara blir olycklig av och ett bråkigt äktenskap är inte (för mig) värt för att nå den där sista lilla biten i jämställdheten som ändå aldrig kommer bli helt millimeterbalanserad eftersom han är värdelös på att laga mat och jag faktiskt inte vill klippa gräset. Det är tillräckligt utmanande att hålla relationen stark, börja lägga till någon sorts poängräkning skulle åtminstone inte i vårt fall göra annat än lägga sten på börda.

Känner inte ni att det blir massa negativ energi när ni diskuterar sådant? Att även om intentionerna är goda så blir det fingerpekande och Nu slängde du inte papperstussen i soporna IGEN - Nej men igår fick jag plocka upp dina kläder efter dig och nu har jag tömt diskmaskinen tre gånger på två dagar och vad har du gjort? Jo, jag dammsög faktiskt hela huset igår när du låg i badet och läste.... Osv. Så hade det blivit hemma hos oss i alla fall. Jag blir matt bara jag tänker på det.

Linn sa...

Inte skyldig (defo skyldig): Haha, tycker FAKTISKT inte att du tillhör postar djurbilder-gänget. Jag är alltså inte emot bilder på djur IBLAND, men typ bilder på min hund som är med på jobbet varje dag. SNARK. Samma med barnbilder tänker jag. Kul om dom är ibland, inte så roligt om det är det ENDA som postas (guilty as charged på den absolut).

Peppe: Du, däremot, är väldigt posta djur-skyldig. Men jag gillar dig ändå så jag förlåter dig. Och ja, exakt så med diskussionen kring jämställdhet. Samtidigt: vi måste prata om allt jobb som inte görs av män. För vår skull, för att fatta att det är okej att bara ligga på soffan ibland utan att samtidigt göra mental notes på allt som ska fixas och för deras skull för att dom ska fatta att det ligger mycket jobb i cirka allt som "bara funkar" i deras värld. Skulle kunna skriva en essä om män som tycker att det löser sig och alla kvinnor bakom kulisserna som ser till att det verkar så.

Filippa: Det är ju just det som är så tricky; att det KÄNNS som att han gör mest när vi kanske egentligen gör lika mycket bara för att han gör mer än många andra. Undrar ibland hur det skulle vara att leva med en annan kvinna i alla såna frågor.

LoHe: Hmm, nu vet jag inte om jag kanske var otydlig i inlägget? Jag tror aldrig man kan uppnå millimeterrättvisa heller, ens om man försöker. Och för oss skulle definitivt poängsystem för sysslor bara leda till irritation och smågnäll. Anledningen till min sms-tråd till min kompis istället för till Andreas är ju just att det finns noll vinning i att gnälla om smågrejer (plus finns säkert massa smågrejer Andreas stör sig på hos mig också och ingen vinner på att go there så att säga).

Min poäng, om än otydligt här, var att det finns så mycket ANNAT jobb som inte är rena sysslor. Det är ju rätt tydligt om nån har dammsugit eller inte, vem som vabbar eller är föräldraledig likaså. Det går att diskutera hur saker ska delas upp hemma som att jag lagar mest mat, men inte rör gräsklipparen. Eller att jag tvättar, men Andreas plockar mer. I vårt förhållande reglerar det där oftast sig självt, men sen kommer dom andra grejerna: att jobba på relationen. Att vara den som frågar hur allt är. Att vara den som tar initiativ, och researchar, resor eller semestrar eller den som fixar i huset. Den som köper blommor, fixar nån tavelram, ser till att bjuda in grannarna på kaffe. Den som småpratar med förskolepersonalen, den som ringer släktingar, den som planerar matlistor och ser till att svinnet är så litet som möjligt. Mycket av allt det görs ju i huvudet, eller på ett socialt plan och även om det delvis ligger i personlighet så ligger det ju ocskå nånstans i nån form av socialt kapital och en upplärd roll. DÄR kommer det problematiska med jämställdhet i relationer som min. HUR ska den fördelningen se ut? Vad är rättvist? Vad är görbart? Vad är lustfyllt och vad är stressande? Förstår du vad jag menar?