söndag

Det finns ingen dag jag känner mig mer ensam än söndagar. Även då jag spenderar dagen med andra är jag smärtsamt medveten om att jag inte har en stor famn att krypa upp i när jag kommer hem. Och det handlar inte om sällskapet alls,det är hundra gånger av hundra väldigt trevligt. Men det är inte en stor varm mans kram.

Det har varit en bra helg,det har det verkligen. Det var länge sen jag kände mig så... åtråvärd. Att vara enda tjejen bland 15 killar har sina fördelar. Kanske ännu mer när det inte finns nåt intresse från min sida. Det är liksom lättare att vara cool,rolig å het när man inte vill imponera på nån.

Och i lördags var jag ute med två andra singeltjejer men inte för att jaga män utan bara för att ha kul. Å jävlar i min lilla låda vad kul vi hade. Vi dansade booty hiphop med sthlms svartaste bling bling-snubbar,vi shottade,jag blev uppupphånglad av en stor skäggig man som nån döpte till dörrvakten. Sen gick han (toa?kompis?) å under tiden han var borta hittade vi ett annat gäng killar som var roligare å snyggare så jag stenignorera dörrvakten när han kom tillbaks för seconds. Ångest för det idag. Jag gör inte sånt. Jag är snäll å trevlig,invd bitchig klubbrud.

Men trots det. Trots att jag fick bekräftelse på att jag rolig å het så suger det lite i magen idag av ensamhet. Trots att jag inte vill ha kille nu så kommer tankarna om jag ens är förmögen att bli kär.

Det var så längesen att jag knappt kommer ihåg hur det känns. Å på söndagar känns det extra ensamt.