Men HAT

Jag har aldrig riktigt varit med på det där PMS-tjatet många tjejer använder som ursäkt för att kunna skrika lite på folk utan att verka total cepe en vecka i månaden. Jag har alltid varit mer av en vråla först, ooopsa sen-kinda girl. Sen bodde jag ihop med tio personer och blev lugnare än en filbunke.

Men nu i dagarna: jag är monster. Ett MONSTER. För det första sitter jag på jobbet som Quasimodo och gungar fram och tillbaka och väser Jag är inte hungrig mellan sammanbitna tänder till mina stackars jobbarkompisar när dom snällt frågar om jag ska med att äta. Bara det liksom. När är jag inte hungrig vid lunchtid?

Sen har jag inget tålamod med andra. Inte för att jag har eoner av tålamod to start with, men nu. Ett fel och you're ouT (Heidi Klum-uttal).

Sen har min fot somnat, för den enda bekväma positionen är när jag viker ena benet under mig, och mitt kaffe är kallt och jag kan inte gå och hämta mer för som sagt, min fot sover och då kan jag trilla i trappan och det är min största skräck så det går inte.

Hat.