Asså livet

Igår var jag ute och blev full med en kille jag inte har träffat på minst 7 år. Vi skulle ta en öl, kanske två och sen skulle han hänga med sin bästis. Jag gjorde nog nåt bra intryck eller nåt för jag blev ombedd att va med på hänget i slutändan och efter öl, öl och mera öl gick vi och käkade mat och drack vin. Sen gick vi till en annan uteveranda och drack mer öl och pratade gamla högstadieminnen. Typ första gången, första fyllan och annat moget.

Sen hånglade jag lite ute på en pir i gränslandet mellan natt och morgon. Det var vackert. Å sen var vi tvungna att stanna var femtonde meter och typ hålla i cyklarna och hångla lite till på vägen hem. Det kändes ungefär som att vara femton, faktiskt. En känsla som inte direkt försvann av att vi åkte hem till mina föräldrar och smög ut i lilla huset i ett oerhört misslyckat försök att dölja det för mamma och pappa.

Jag säger oerhört misslyckat för att jag konsekvent har bangat att sova därute själv på grund av mina onormala och mycket opassande mörkerrädsla. Mamma ba JAHA? Du sov därute inatt ja. ifrån soffan när jag smög in imorse vid halv åtta. Hon låg alltså i bakhåll, precis som på högstadiet. Jag löste det hela genom att mumla duscha och springa in i duschen.

Förutom att jag höll på att köra i diket av trötthet på väg till jobbet så var det en bra dag. Tills ungefär klockan fem då killen ovan tyckte det var en bra idé att messa att han tyckte att det var mysigt igår men han vill ju vara singel. Jag ba WOOT?! Scuse moi men vi hånglade lite och så. Jag friade förihelvete inte.

Nu ba bakfull, övertrött och DUMPAD av ett one night stand.

Visst är det lite dålig etikett av killen ifråga? Visst?