När jag var liten så var jag en sån där feg unge som alltid började grina när jag skulle sova borta. Det lät ju så himla mysigt med mamma och pappa när jag ringde och sade godnatt så jag längtade ihjäl mig och så fick jag bli hämtad. Varje gång. Förutom hos dig och morfar, för där fanns du och du var tryggheten personifierad. Visst, det var morfar som lät mig ha min nya trehjuling som snutte, men det var dina mjuka händer som kliade mig på ryggen tills jag somnade. Din späda röst som läste saga efter saga efter saga. Och när jag vaknade luktade det kaffe och dina nybakta brödkakor som man fick dela på och ha smör både inuti och ovanpå och som alltid åts framför Rasmus på luffen, Lassie eller Anderssonskans Kalle.
Sen blev jag lite större och var kanske inte rädd för att sova borta längre, men jag bodde hos er ibland iallafall. För att det var så mysigt. Det var vid de tillfällena jag till exempel fick reda på att du var en riktig flirt när du var ung. Morfar fick nästan slåss om dig, sägs det. Inte för att jag klandrar männen, du var definitivt ett kap. Mer kärlek, mer värme, mer förståelse och förlåtelse i en människa får man banne mig leta efter.
Jag vet att du levde för familjen. Mina fina flickor sa du och strök mig och Anna över kinden. Mina fina flickor, om ni visste hur mycket jag tycker om er. Jag vet hur förtvivlad du var när jag flyttade till Australien. Det var ett ogreppbart avstånd för dig och din kärleksradar, jag vet det. Förlåt.
Den sista gången jag träffade dig var du inte större än en fågel. Jag kunde nästan räkna benen i kroppen på dig när vi kramades och dina blåa ögon hade slutat lysa av liv. När jag satt i soffan och höll din hand och du för sista gången sa min fina flicka, om du visste vad jag tycker om dig och tittade på mitt innersta så gjorde det så ont, så ont. Mormor, jag ska göra mitt bästa för att försöka bli att iallafall en tredjedel så fin som du under mitt liv. Jag ska försöka göra dig stolt.
Jag älskar dig.
Linn
Boss lady
10 timmar sedan





