fredag, april 17

Döden. Döden döden döden döden döden.

Ingenting har hänt någon jag håller av. Jag vill bara säga det först. Det här inlägget är inte ett inlägg om sorg, men om döden och samhället och hur vi som individer förhåller oss till den. Nu är den ju väldigt tydlig i samhället av uppenbara orsaker. Många dör i förtid och det är såklart jättesorgligt för varj enskild individ och dens närmaste. Jag vill inte att det här ska förminska individers sorg, men jag vill också prata lite om hur vi skyggar så mycket för döden, eller är så ovana vid den i vårt samhälle, att det känns som om folks generella bild är att allt är räddningsbart. Det är ett svårt ämne att klampa runt i och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att formulera det jag tänker så det går att förstå, men min grundtanke är väl egentligen det här: livet är döden och döden är livet. Det ena existerar inte utan det andra och varken eller är ett val. Och att det känns lite som att vi är så vana vid tanken att allt går om man vill (den går att diskutera för sig...) och att livet är en stor plan så vi liksom missar att allting faktiskt verkligen inte går att styra. Fast även där är vi ju bra på att styra. 

Jag menar att vi planerar karriärer och träning och sätter upp mål och fixar och går i terapi och underhåller relationer och allt annat för att liksom komma FRAMÅT. Stiltje går emot människans natur, tror jag. Vi är olika i det också, såklart. Vissa har planer för allt. Jag är med i Friday Labs och det inspirerar mig oerhört att höra om planer och medvetet tänkande och att styra sin vardag osv, men det går också lite emot min natur. Jag är bäst i nuet. På ett sätt tror jag att döden lärde mig det.

Men åter till döden. Jag läser artiklar om folk som förlorat sina nära, i corona eller cancer eller nåt annat. Varje gång är det uttalat att någon har gjort fel. Om bara personalen hade x eller läkarna hade sagt y. Det finns absolut felhantering inom sjukvården och felmarginalen ska såklart vara så låg som det bara går, men och här kommer väl min grej: jag tror att den är det. Eller snarare, jag tror att vår kollektiva tro om vården är att läkare har alla svar. Och det är himla lätt att vara efterklok. Och ännu lättare att lägga över skulden på en person/händelse än att acceptera att jaha, nu blev det så här (helvetes jävla skitdöd). Jag tror också att läkarna har en nyktrare syn på verkligheten än oss andra. När en läkare säger att det inte finns någon mer behandlingsmöjlighet eller att man inte vårdar gamla människor i respirator handlar det inte om att det inte GÅR. Det handlar om att livet inte blir längre eller bättre. 

Det cirkulerar många insamlingar varje år för folk vars cancer inte går att bota enligt svensk sjukvård. Någons läkare har gjort bedömningen att hen inte får bättre livskvalitet eller livslängd av behandlingar och därför valt att avsluta desamma. Insamlingar för att kunna skicka iväg personen på en alternativ behandling utomlands. Den typen av insamlingar gör mig otroligt illa till mods samtidigt som jag förstår förstår till hundra procent var viljan att fixa kommer ifrån och såklart tycker det är fint att så många vill hjälpa till. Anledningen till mitt obehag är det här: det är klart svensk sjukvård har koll på vilka behandlingar som finns. Jag har folk i min närhet som har fått vård utomlands där allting har ombesörjts av svensk sjukvård. Resor, vård, planering - allt har skötts och betalts av den svenska vårdapparaten. Och visst, det är klart att svenska regioner och landsting har budgetar att hålla och ibland är det säkert en fråga om såväl pengar som timing, men jag tror att vi kan vara relativt säkra på att svensk vård inte undanhåller eller underlåter sig att börja med livsräddande behandlingar för att det är dyrt. Jag tror att vi är så inställda på att allt ska gå att fixa så vi vägrar ta in att döden händer. Ibland kommer döden och det är åt helvete. Men det är också en del av livet. Och den delen av livet som vi har är värt mer än att försöka förlänga ett lidande.

Jag vet inte varifrån vi har fått att vi ska vara så jävla lyckliga hela tiden? Att alla går omkring och mår så himla toppen? Att man samlar som vuxenpoäng, fast liksom livspoäng, när man har partner och barn och hus och bra jobb och pengar och yoga och och och allt. Och att man inte får vara ledsen, för det ska botas. Sorgcoacher ska se till att man kommer över sorgen. Det kommer fler jobb, kämpa på! Håll ut! Alltså. Måste det vara så? Vad skulle hända om vi börjar se på döden (och livet) på ett annat sätt? Döden händer och sorgen får existera. Det är okej att vara ledsen och att ha allt innebär inte lycka. I livet finns döden och det är brutalt, men det sätter också livet på sin ända och det man har haft blir så mycket mer värt? Tänk om jag hade kunnat uppskatta min mammas kramar när dom hände lika mycket som jag uppskattar dom nu i efterhand? Och däri ligger min största sorg när det kommer till insamlingar om behandlingar utomlands. Tänk vad många kramar och minuter med dom som betyder mest som försvinner för någonting som kanske förlänger livet, men hur mycket av det livet sker tillsammans där det betyder mest? Minuter i livet kvittar ju egentligen om man hela tiden strävar efter att framtiden ska vara perfekt. För dom uppskattades ju inte när dom skedde. 

Det är klart att vi alla skyr döden. Jag är inte rädd för döden i sig själv, men jag är livrädd för att vara på väg dit. Min sorg, i mitt liv, är oerhörd. Jag saknar mamma varje dag. Och jag vet att alla som förlorar någon också hade velat ha lite mer tid tillsammans. Bara ett möte till. Bara en kram. Nu blev det inte så för döden kom ivägen men det måste också få vara okej.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så himla bra text! Tänkvärd!
(Du vet inte vem jag är men hamnar in då och då på din blogg gneom andra bloggar som länkat hit)

Anonym sa...

En annan anonym som tittar in ibland. Vill bara säga att du hittat mitt i prick. Tänkvärda ord i en tid då döden ligger som ett hotande moln över oss och där ingen riktigt vet när, var, vem eller hur.

Anonym sa...

En tredje anonym. Bra text!

LoHe sa...

Fantastiskt bra skrivet. Jag sitter med ett melankoliskt leende för du är så spot on fast du säger att du inte riktigt vet hur du ska formulera dig.

Jag tror att allt det där, precis allt, är en enda stor försvarsmekanism. Att folk håller sig så sysselsatta med att, som du skriver, jaga livspoäng för att slippa tänka på allt de inte kan kontrollera. Eller att man så gärna vill tro att allt går att fixa och att om doktorn bara gjort si, för det betyder att det finns hopp för nästa gång.

Jag kan bara gå till mig själv och hur gärna jag vill boxa in folk som drabbas av hemska saker. Det är som en drift. Man vill kunna lägga till ett "men" efter orden "Han dog". "men så rökte han jättemycket" eller "men så hade han levt ett hårt liv" osv. Nu har jag å andra sidan identifierat den vanan så jag trycker så att säga tillbaka den när den kommer, men impulsen kommer fortfarande. Man/Jag vill så gärna att det ska finnas en skillnad mellan mig och den personen det hemska hände, en skillnad som gör att det hemska händer hen men inte kommer hända mig.