måndag, september 30

This is a happy home

Vi har en ny person som städar hos oss sen ett par veckor tillbaka. Hon som jobbade här innan var ljuvlig men hon hade sagt upp sig under sommaren så nu är det en ny person istället. Jag börjar mitt nya jobb imorgon, men har varit hemma med barnen idag. Vi gjorde vårt bästa för att hålla oss borta från hennes arbetsplats, men precis på slutet kom vår matleverans (go ahead and hata mig för tjänsteköp) så vi gick in så jag kunde packa upp och så. Barnen höll på och jaga varandra i vardagsrummet och fnittrade och hade sig och jag kanske bad dom lugna sig lite och så gick städerskan förbi och tittade på mig och sa this is a happy home! och så log hon. Det tycker jag var himla fint sagt och jag blev väldigt, väldigt glad. Om det är något jag vill ha så är det det. Kan iofs vara just exakt för att hon är hos oss en gång i veckan och att vi storhandlar med hemkörning och just idag pga jag var ledig och hade ingen annan stress what so ever. Men ändå.

På tal om att börja nytt jobb då, alltså HUR ska en nånsin kunna njuta 100% av jobbet igen när det innebär mindre tid (och tålamod) med barnen? (Flåt, Jenny. Jag är jätteglad OCKSÅ.) Jag skulle ju egentligen ha njutit av min sista lediga dag alldeles i min ensamhet, görandes unniga grejer som massage, kanske en manikyr? En lång promenad vid vattnet med en podd? Istället: panik över att börja jobba heltid och tvångsumgänge med barnen som fick vara hemma från förskolan*. Nu är det ju inte synd om dom som får vara hemma från förskolan, men ja. Har väl aldrig haft så gott tålamod med barnen som den här lediga veckan. Har heller aldrig haft så få konflikter med dom, undra sambandet där... skoja, klart det oftast är mitt fel att vi ryker ihop. Dom är ju egentligen rätt härliga, bara liksom barn? Men det ÄR skillnad på när dom vill riva ner alla soffkuddar för att bygga en ”maskin” och springa tusen varv runt soffbordet under höga tjut ifall jag är ledig och helt utvilad eller har varit på jobbet en hel dag. Och jag är ju en så jävla mycket bättre mamma när jag är det första, men en så jävla mycket roligare person när jag har gjort det andra. Det krockar för mig. Viljan att vara närvarande och orka ta saker i deras takt, på deras nivå (har t ex suttit på asfalten och ritat med kritor 20 minuter idag) och behovet att få vara mig själv, MIG själv. Att få tänka och greja och fixa och skratta med andra smarta vuxna ger MIG massor. Jag blir lyckligare ju, egentligen. Och ändå: HUR SKA JAG KUNNA VARA BORTA FRÅN BARNEN SÅ MYCKET?! Nu vill jag att Andreas ska trösta mig och säga att allt blir bra och att det här bara är min vanliga förändringsångest, MEN DEN SVIKAREN SOMNADE NÄR HAN NATTADE BARN.

*förskolan vet att jag har varit ledig. Jag kollade hur dom ville att vi skulle göra med barnen den veckan och dom sa att dom tyckte det bästa för barnen var kontinuitet och att dom var jättevälkomna om dom/vi vill gå.

1 kommentar:

LoHe sa...

Gu' vilken schysst förskola! Vår skulle snörpa på munnen om man blev påkommen med att ha varit hos tandläkaren medan barnen var på dagis. Jaja, regler är regler, men WTF!

Lycka till med nya jobbet!