tisdag, september 17

Den Jobbiga Föräldern

Idag har jag varit Den Jobbiga Föräldern på barnens förskola. Vi älskar förskolan och all personal är helt fantastisk, men det finns en person som vikarierar om än väldigt sällan som jag tycker är helt olämplig att ha i närheten av barn. Vi har påtalat det tidigare i samband med utvecklingssamtal och sagt att hen inte får vara ensam med våra barn för att vi inte litar på den personens förmåga att ha koll eller för den delen vara närvarande med barnen. Alltså närvarande som mentalt med, inte som i fysiskt där. Hen hälsar inte på vare sig barn eller föräldrar och jag vet efter två år fortfarande inte vad hen heter för hen svarar inte ens på direkt tilltal. Iallafall, imorse var hen där igen. Nu har det blivit så att barnkullen på vår förskola är rätt ung med mycket nyinskolade barn och lämningarna kräver därför väldigt mycket hands on i mottagandet från förskolan och det är många barn som är ledsna en liten stund och behöver närhet och uppmärksamhet. Så när det är två (fantastiska) ordinarie som sitter med typ fem barn i knät så behöver den tredje personen vara den som har koll på hela gården (vi lämnar utomhus). Det har inte den här vikarien. Hen satt helt still i ett hörn och tittade knappt på barnen. Det som var droppen idag var när en av barnens avdelningskompisar var lite ensam och sen sökte upp vikarien för att prata lite och hen inte svarade. Jag satt två meter därifrån så jag såg exakt vad som hände och barnet är väldigt bubbligt och pratigt och roligt i vanliga fall, men gick bara därifrån med ögonen i marken. (Ja, givetvis ropade jag på barnet så hen kunde vara med och leka med oss.) Så nu har jag ringt till förskolechefen och berättat om morgonen och sagt att jag tycker att vikarien är olämplig. Hon trodde att hon visste vem jag pratade om, men att upplevelsen mer är att hen är blyg och försiktig och för att vara extra tydlig så tycker jag att det är jättebra att det finns olika sorters människor runt mina barn. Det är viktigt att även blyga och försiktiga får plats, men det är skillnad på att vara blyg och försiktig och att ha ett beteende som gränsar väldigt starkt mot obrydd och obekväm. Och om jag ska vara helt ärlig så kan alla få vara blyga och försiktiga, men om man är så blyg så man inte vågar prata med barnen som man är anställd för att ta hand om så är man inte lämplig att jobba med just barn i en sån miljö.

2 kommentarer:

LoHe sa...

Inte fel att ta den diskussionen. Som du säger, om inte du står upp för barnen, vem ska då göra det?

Ingen kan någonsin säga att man har fel om man berättar hur man upplever något. Det kanske inte är så strategiskt att säga "Personen är olämplig att ta hand om barn" men aldrig någonsin fel att säga "Vårt intryck är att vederbörande inte ger barnen vad de behöver". "Vi upplever att..." "Vi känner att..." osv.
Det är aldrig någonsin fel. Den på andra sidan säger att det inte är så men då kan man alltid kontra med "Nej, men det är det intrycket vi får. Är det rätt att en förskolepersonal ska ge föräldrarna känslan av att barnen inte blir väl omhändertagna?" osv.

Men skönt ändå att resten av personalen är bra. Vi har haft jättejobbigt med personalen på vårt dagis i perioder, när man lämnat en tvååring på morgonen och det inte finns en enda ordinare han känt eller varit trygg med där. Bara vikarier av varierande kvalitet. Det har varit enda gången (perioden) jag haft ont i magen och övervägt någon drastisk åtgärd för att slippa ha honom där, vad det nu skulle ha varit.

Johanna sa...

Men gawd, såklart bra att du sa till. De får ju prata med personen och förklara för hen hur beteendet uppfattas tänker jag? Och går det inte att ta sig över de där "svårigheterna" kanske man måste jobba med något annat, som du säger. SÅKLART måste man kunna bemöta barnen om man jobbar med barn. Det är väl helt givet?