tisdag, augusti 13

Barnen börjar förskolan imorgon. Ellen vill inte gå pga rädd för nån hängande korg (?) och Nils vill det Ellen vill så ja, men nej det blir nog en rolig morgon imorgon. Dom kommer ha svinkul sekunden dom kommer dit, men tyvärr har Ellen nästan passerat gömma saker i lek-stadiet och kommer eventuellt inte gå att locka med ens om vi gör vårt bästa för att leka minimonsyer (det senaste hon kollade på på Netflix). Det får dock Andreas lösa för det är han som lämnar. Jag? Nämen jag ska ha en enda samt sista semesterdag i min ensamhet. Åh, ljuvliga ensamhet. Kommer väl oroa mig för barnen 50% och ha 50% dåligt samvete för att jag inte jobbar men aja.

Vi har haft en bra sommar. Det har varit lugnt och jävligt mycket familj och jag är både dödskär i mina barn och redo att lämna bort dom, iallafall dagtid, för det är inte så avkopplande med två småungar. Ska väl rakt in i inleveranser och revision och komma ikapp året och summera allt jag kan till den som tar över, men det känns ändå som en kvällsbris i jämförelse med galningarna jag hanterar här hemma.

Nils är FÖRJÄVLA gullig just nu alltså. Förutom när han rymmer. Han pratar nåt så ini och det är så fint att se glädjen i att göra sig förstådd. Vissa ramsor är ju helt oförståbara om man inte har spenderat hela sommaren med att försöka fatta vad fan no mo nanni juppi on da bed betyder. Men han kan säga treordsmeningar (roligaste: flytta på dig! Finaste: äcka dig mamma! most heartbreaking: vetta på mäj!) och härmar precis allt med rätt bra precision. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ettochetthalvtåringar är livets guldkant.

Treåringar är ju också en gåva om ån en något mer tålamodsprövande sådan. Jag äslakr min dotter till svindlande höjder men HELVETE HON TAR KNÄCKEN PÅ MIG. Och på sig själv hälften av gångerna. För liten för att kontrollera allt, tillräckligt stor för att identifiera känslor. Hon kan inte låta bli att göra hyss men blir förtvivlad på sig själv när vi blir arga. Och förtvivlad när hennes självbild där hon är bäst på allt raseras bredvid en kompis som är 2,5 år äldre och som cyklar ifrån henne när hon stolt kör sitt fortaste på sin cykel. Och så detta gulliga: grannarna är hemma efter semestern, åtta och fem år gamla. Ellen var i trädgården när dom för första gången kom ut sen i juni och började prata med henne där hon och Nils lekte. Jag kom ut precis i tid för att se ögonen lysa upp och kinderna bli röda av exaltering. Som grädde på moset frågade dom om hon ville vara med och bygga hinderbana i trädgården och hoppa med käpphäst. Så hon hoppade och grejade och jag pratade med grannarna och så kom hon till mig och ville prova käpphösten varpå jag sa att hon skulle fråga om hon fick det. Så stod hon framför mig och skruvade på sig och ba ”mamma, jag är lite nervös”. Mamma, jag är lite nervös. Jag DÖR av hjärtsnörp liksom. Ja, klart vi höll handen och frågade tillsammans och klart grannungen gick direkt fram och tog Ellens hand och tog med henne till hästen och visade hur man gjorde. Den lyckan, den kommer inte så ofta i livet. Så jävla ljuvliga grannar har vi fått förresten. Ska käka middag med just dom här på lördag, äkta radhusstyle.

Oj, nu är klockan snart midnatt. Jag ska gå och borsta tänderna och sen krypa ner bredvid mina varma familjemedlemmar. Kanske hålla handen lätt mot Nils sida och lyssna på deras susningar och somna på en sekund.

1 kommentar:

Johanna sa...

Exakt samma känsla här efter att ha hängt 24/7 flera veckor. SÅ redo att vara i mig själv lite, och SÅ ledsen att det där sommargoset är slut. Aldrig blir man helt nöjd. Också impad av treordsmeningar! Olle är ju snart ett och ett halvt han med, men nöjer sig med mamma, pappa, tacktack, DÄR och DEN. Typ.