fredag, juli 5

Hur jobbigt har det varit?

Med det senaste inläggets innehåll i färskt minne känns det liiiiite som att mina tankar kring Emmas uppmaning i kommentarerna till förrförra inlägget är moot, men ah well osv. Emma säger:

Känner att jag kräver massa inlägg hela tiden men nu måste du tyvärr ägna lite tid åt att skriva om att ha barn ganska tätt. Velar kring vad som är "bäst". Hur jobbigt har det varit?

Åh, Emma. Bara gör det! Jag borde väl börja med att säga att allas erfarenheter och möjligheter är olika och att det finns en massa människor som inte vill eller kan göra som vi gjorde vilket jag såklart respekterar till 100%, men nu frågar du ju mig så: bara gör det! Att få barn tätt är det BÄSTA jag har gjort (kunnat göra). Som jag skrev i förra inlägget är jag en sprinter och inte en långdistansare och att förkorta skräptiden genom att göra det samtidigt är definitivt min grej. Hade vi väntat tills vi var uppe ur grottperioden hade det kanske inte blivit nåt mer barn? Jo, det hade det väl men jag vet inte hur min och Andreas relation hade mått. Eller vad vet jag? Jag har ju inte direkt nåt att jämföra med, eller hur? Det jag vet är det här: jag hade aldrig pallat det om vi inte hade haft ett jämställt föräldraskap. Jag hade förmodligen inte pallat om jag hade ammat barnen och varit deras enda go to-ställe. Första tiden hade varit fett jobbig att deala med själv så jag rekommenderar MINST en månad tillsammans i början om man nu väljer den här vägen. Sen hjälper det såklart att Nils var en väldigt ojobbig bebis förutom att han var sjuk mellan typ 3-7 månaders ålder och hostade och kräktes slem och kliade och höll på. Men även det gick rätt bra om jag får säga det själv.

Hur jobbigt har det varit? Alltså inte så jobbigt? Förutom det som kommer med att ha barn överhuvudtaget då menar jag. Alla hittar ju "sitt" sätt och vi tycker att vårt sätt har funkat himla fint. Vi är fortfarande kära i varandra, jag och Andreas. Vi har det rätt mysigt och skrattar ofta och hjälps åt med grejer och framförallt är vi ett jävla bra team. Vi är också rätt mycket innekatter och gillar att vara hemma och med varandra och barnen, och ska man ha barn så tätt som vi (1 år och 5 månader) så är det nog ändå en fördel tror jag. Ens sociala liv och egentid i allmänhet minskar automatiskt redan vid första barnet, men vid andra och framförallt två täta går det ner på rejäl sparlåga för att orka. Vi har hela tiden tänkt att det här är vårt prio nu; att få det att funka och ha en härlig vardag är topp ett för oss och vi har delat väldigt mycket och varit hemma tillsammans väldigt mycket och det funkar för oss. Jag har hellre mindre ensamtid men en göttigare all annan tid än att lägga tid på andra grejer men då istället vara ensam mer åt andra hållet också. Det är klart att vi är ute och käkar med kompisar och drar iväg på nån resa då och då och tar tid till oss själva också, men vi har inte tre aktiviteter var i veckan. Vi har också städhjälp varje måndag och jag storhandlar på mathem varje vecka för att slippa tiden det tar att handla. Vi har skaffat två bilar för att underlätta vardagen och vi har kanske en miljard leksaker i olika backar så ungarna kan roa sig varsomhelst och närsomhelst. Vi har också en stabil ekonomi som har tillåtit extra ledigt och typ städhjälp.

Bebistiden minns jag som rätt enkel. Vi tog varsitt barn på nätterna för Ellen vaknade fortfarande typ 2 gånger per natt och käkade när Nils kom. Han vaknade ungefär lika ofta så det var hugget som stucket vem som var den önskvärda. Ellen började förskolan ungefär en månad innan Nils kom och vi tyckte att det bästa var om hennes vardag fick vara "som vanligt" så hon gick på förskolan (9-14) och vi var hemma med Nils. Nu var ju Andreas ledig dom första tre månaderna (jobb-deal) så vi hade Ellen på förskola (dom var 100% ok med det) och var två vuxna på en sjukt enkel bebis så jag kommer bara ihåg den tiden som lugn och mysig och härlig. Andreas lämnade Ellen på förskolan och sen turades vi om att hämta. När någon har jobbat och den andra varit hemma har alltid den som jobbat lämnat på förskolan och den lediga hämtat. Tiden med småbarn går så himla fort så vips hade vi sommarledigt i två månader tillsammans och sen började jag jobba igen fast jag var ledig på fredagar så vi hade långhelger varje helg allihop. Sen har jag jobbat 80%.

När det gäller svartsjuka så har vi aldrig nånsin upplevt det. När dom är så små som Ellen var när Nils kom så har dom ju inget begrepp om hur saker och ting "är". Bara föräldrarna/föräldern finns så skiter ju en och ett halvt-åring i var/hur man bor eller om det plötsligt finns en bebis med i bilden. Ellen var i det stora hela rätt obrydd om Nils fram tills han typ började gå. Alltså hon älskade ju honom och han var absolut del i hennes familj, men han var mest där ungefär som en matta är där eller ett gosedjur är där. Nils å andra sidan har ju avgudat Ellen sen han kunde fixera blicken. Där hon är, är han. Det hon gör, gör han. Och sen han började prata är dom bästa tompisar i hela världen. Gud vad dom har roligt ihop. Och just exakt DET var ju vår huvudsakliga anledning till barn tätt. Jag har säkert skrivet allt det här tidigare på ett eller annat sätt, men se det här som en summering då. Det är nästan fyra år mellan mig och min syrra och fyra år mellan Andreas och hans syster och ytterligare åtta år till nästa. Vi har aldrig upplevt det här att ha en kompis i våra syskon under uppväxten. Att ha ett syskon, absolut! Men inte en bästis. Det har varit för stor ålderskillnad och vi har varit för olika helt enkelt. Min syster är typ den bästa personen jag vet nu i vuxen ålder men vår relation har utvecklats över tid. Jag ville ge mina barn en lekkompis i sitt syskon. Och om vi nu ändå pratar om hur gärna jag inte aktivt är med mina barn så ja, jag ville också att hela grejen med att ha en inneboende kompis skulle göra att vi fick mer egentid hemma. So far så funkar det like a glove!

Nu sitter jag och verkligen försöker komma på vad det jobbigaste har varit och det är ärligt talat rätt blankt. Men okej, vårt sexliv har väl inte varit överdrivet aktivt kanske, även om det också ljusnat det senaste. Det hjälps inte heller av att alla sover i samma rum (alla sover bra och sömn har varit prio), inte heller av den totala bristen på barnvakter. Nu är Nils ett och ett halvt, drygt och vaknar kanske en gång på natten och Ellen sover hela nätter. Dom flesta mornar vaknar jag relativt utvilad och dom flesta kvällar (efter nattning) sitter vi tillsammans i soffan och har det rätt mysigt. Hur dålig är jag på att komma på nåt dåligt med det? Herregud. Det har varit jobbigt att... nä, jag vet inte. Ibland är det jobbigt när man är och typ handlar med bägge och dom sticker åt varsitt håll, samtidigt. Men det är ju inte åldersrelaterat? Och sen är det jobbigt att ha barn. Men det är inte heller relaterat till att vi har två, tätt. Det är mer ett konstaterande.

Ytterligare en bonus är ju att man får ha en 1-2 åring hemma i hur många år som helst i rad och alla vet ju att ett och ett halvt-åringar är meningen med livet. Kom igen alla andra, hur har ni gjort och varför är det bäst (om det är det)?

7 kommentarer:

Jenny sa...

Hej, en med 18 månader mellan barn! Vi har ju en lite annan konstellation då vi dels har ännu ett barn (äldre) och att vårt yngsta barn var VÄLDIGT oplanerat. Vår tvåa och trea (som är tajta i ålder) är väldigt olika varandra i sättet. Här är det istället ettan och tvåan som är bästisar. Alla tre är dock nära i ålder men just det här med att vara bästisar för att de är nära i ålder upplever inte vi.

Bäst med tajt i ålder? När jag rensar i deras klädgarderober behöver jag inte lägga för små kläder i någon förvaring utan flyttar bara över till nästa barns garderob. Nä, skoja. I just vår familj tror jag inte det hade haft någon betydelse om vi haft arton månader mellan syskonen eller tre år, tbh. Jag kanske behöver mer distans till det, nu när de är tre och fyra år är det faktiskt ganska kämpigt. Minsta vill vara större och ha och göra allt som fyraåringen gör. Fyraåringen tar extremt mycket ansvar för treåringen på förskolan, så att pedagogerna måste hålla isär dem för att fyraåringen inte bara ska hålla koll på treåringen och trösta och krama, utan även få leka med sina kompisar.

Jag återkommer om tio år! :)

Emma sa...

Tack för era svar! Det är väl att komma ur småbarnsåren lite snabbare som lockar, längtar efter lite större barn plus att många verkar ha mycket nöje av sina syskon i nära ålder.. och jag ammade inte första gången och vi har delat rakt av på föräldrarledigheten så det är väl bara att köra på då 😅

Hanna sa...

Mamma till drygt 2,5-åring plus knappt sex veckor gamla tvillingar här. Hos oss handlar allt (av förståeliga skäl) om ren överlevnad just nu, och kommer nog förbli så ett bra tag. Men hoppas att de alla kommer ha mkt utbyte av varann när de blir lite äldre. ❤️

Ellen sa...

Vi har tre barn och äldsta fyllde tre år månaden innan yngsta föddes - ungefär ett och ett halvt år mellan varje barn alltså. Det har övervägande varit toppen men visst har vi varit orimligt trötta mellan varven. Nu fyller äldsta tolv i höst och yngsta är åtta och ett halvt. Det är hur bra som helst. Speciellt så här i semestertider. De gillar ungefär samma saker och har alltid varandra att roa sig med. Det svåraste har varit att det bli viss konkurrenssituation mellan de två yngsta som är födda åren efter varandra. Ettan och tvåan har en årskurs mellan sig och även om åldersskillnaden är densamma blir det mindre tydligt att de är varandra i hasorna. Svartsjuka har de docknästan inte varit alls då det alltid varit en självklarhet för dem alla att ha syskon. Om man känner att man orkar fysiskt och har turen att det funkar säger jag go!

Theresa williams sa...

Hej, jag är Theresa Williams. Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, han slöt mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem till min vän och hon föreslog att jag snarare skulle kontakta en stavskärare som skulle kunna hjälpa mig att förtrolla för att få honom tillbaka men jag är den typ som aldrig trodde på stava, jag hade inget annat val än att prova det, jag skickade med trollstavarna, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej innan tre dagar, att min ex kommer tillbaka till mig innan tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande under den andra dagen, det var runt 16:00. Min ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom att det var så vi började bo tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att någon jag känner som har ett relationsproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla stavskärmaren som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-postadress: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka e-post till honom om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat fall.
1) Älska trollformler
2) Lost Love Spells
3) Skilsmässor
4) Giftermål
5) Bindande trollformler
6) Uppdelningar
7) Dödsförtroll
8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
9) vill tillfredsställa din älskare
10) Lotteri
Kontakta denna fantastiska man om du har problem för en varaktig lösning
via {drogunduspellcaster@gmail.com}

Emma sa...

Nu är jag gravid så det får bära eller brista 😅 men säg det inte till någon, är supertidigt!

LoHe sa...

Ja, vi har ju 3,5 år mellan våra och jag å min sida skulle ju ABSOLUT rekommendera det! (men finns ju inga rätt eller fel och beror på så många olika omständigheter).

Mina huvudsakliga argument:
- Vi hann börja LÄNGTA efter nr 2.
- Vi hann få ett break från att ha ett riktigt litet barn innan det blev dags igen. Han slutade med napp, blöja, det gick att njuta av restaurangbesök i hans sällskap.
- Även nu är det så mycket enklare än jag ser att syrran (drygt 18 månader mellan sina) har det. Att resa för henne själv med båda barnen är nästan omöjligt. Hon har varit helt slut.
- Praktisk fördel i att den store hunnit sluta använda utrustning lagom i tid tills den lilla behöver den. Barnvagn, bilbarnstol osv.

Men herregud, känner man för att ha barn tätt så ska man ha det. Då är det rätt. Det var bara inte rätt för oss. Vi var inte sugna på det.