måndag, januari 7

Svar på frågor 3 - om föräldraskapet igen

Okej, jag gör ett försök till att svar lite kortare på det jag kanske ser som mer avgränsade eller tydliga frågor i förra kommentaren.


Har barnlivet ändrat dig? 

Ja. Såklart. Hela ens liv som man vet det ändras ju när det kommer en liten hjälplös bebis som tar upp all ens tid och energi och tankeverksamhet. Jag tycker personligen att jag har svårt att dra jättespecifika gränser för när saker ändrades för mig eftersom livet innan barn också bar sina ok. 2012 höll jag på att gå in i väggen. 2013 var jag nykär och dumihuvet som nykära är. 2014 dog min mamma. 2015 är ett svart år och sen planerade vi bröllop och sen blev jag gravid. 2016 var jag gravid och blev mamma. Jag är liksom inte samma som innan det utan barn heller? Jag brukade vara den som umgicks med alla hela tiden, hade telefonen full av sms och helgerna planerade månader i förväg. I år på julafton fick jag inte ett enda sms, och skickade för den delen inga heller. Som ett exempel. Jag är en frånvarande vän. Jag skäms för det och jag skäms inte för det. På ett sätt tänker jag att det är livets gång, att det är okej att relationer förändras med åren och såklart på det andra tycker jag att jag är helt orimligt dålig på att bry mig om dom jag faktiskt älskar, även om jag är kass på att visa det. Alltså innan barn kunde vi ju ligga i sängen till efter lunch och läsa tidningen och äta frukost och ligga och ha det gött och ja, ni fattar. Gå upp, ta en promenad och sen gå ut och äta. Kanske ta ett par drinkar efter middagen for fun? Nu vaknar jag klockan sex även om resten av familjen sover. Jag tror jag kan räkna glasen alkohol jag har druckit sen augusti 2015 och jag har kanske sovit 5 hela nätter sen ungefär samtidigt där hösten 2015. Jag glömmer ord hela tiden och har inte jättemycket att komma med längre under en middag. För nåt år sen var jag hos en kompis på middag med tre andra vänner och den ena hade precis varit i Japan och åkt skidor och skulle snart till Hawaii på bröllop, en hade rest i USA och varit på smekmånad och en hade nyss bestigit Kilimanjaro och skulle dagen efter åka till Shanghai med jobbet. Jag hade...varit hemma i vår soffa och ätit köttfärssås och spagetti, typ. Det som har blivit bättre med barn är väl just att vara i stunden? Att jag på riktigt njuter av små grejer VARJE dag och att jag inte kommer ihåg hur ångest känns. Alls. Ilska, trötthet, sorg, vansinne, nedstämdhet, ledsenhet - absolut! Men ångest? Nope. Eller ja, kanske ångest över att bli sjuk eller att nåt ska hända NO JINX!!!!!!!!! men det har jag lärt mig att knuffa bort med all min kraft.


Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? 

Alltså jag vet inte? Andra barnet var ju mer same same än första. Fast också inte? Första var OMG HUR GÖR MAN DET HÄR? blandat med känslan att I got this! We got this! och den där himla kärleken. Första barnet var ju också lite vilka är vi? Du och jag, i allt det här? Hur är vi inte bara mamma och pappa? Ser jag dig? Ser du mig? Med andra var det ju mer MEN HEJJE ÄLSKLING KLART ATT DU HÖR TILL och dom där frågorna blev ju lite mer typ roller som var tvungna att vara men också rätt mycket grejer som jag tror vi (främst jag) bara släppte. Lite men skitsamma vem som hänger tvätten om den bara blir hängd. Och skitsamma om det är lite jävla leksaker överallt när det kommer folk och Andreas inte pratar lika mycket som jag (haha, lycka till med det ändå). Det var så mycket bättre att få barn 2 än barn 1, om man får säga så? Rollerna var klarare, man visste lite mer vad som kom och Barn 1 tog ju all övrig tid så barn 2 hängde liksom bara lite på. Jag är SJUKT glad över att vi skaffade (kunde få) barn så tätt som vi fick och skulle göra om det ANYDAY om jag fick gå tillbaka i tiden. Nu är vi liksom på ett ställe där vi har två barn som kan säga att dom är hungriga och som fattar vad man säger till dom och dom sover på nätterna. Vi har hela kvällarna tillsammans (NO JINX igen) för ungarna sover och om vi städar kan dom till och med plocka ihop sina grejer själva. Dom kan äta mat som finns där man råkar vara och kräver inte en rullväska för att få med alla prylar när man ska nånstans. Jag fattar ju att det kommer värre saker framöver, men fan allt jävla FIX som är med pyttisar är ju klart nu? 


Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? 

Ja, förutom det jag redan har skrivit så hoppas vi ju på att dom kan vara varandras bästa kompisar. Eller ett stöd i livet som alltid kommer finnas där. Och att dom på nåt sätt alltid har en medföljande lekkompis när vi ska nånstans, eller hemma för den delen. Där dom kan leka på lite mer lika villkor än vad vi och våra syskon kunde. Sen tycker vi att det är viktigt att Ellen inte får nån ansvarsroll där hon hela tiden ska anpassa sig eller ha koll på Nils. Det är ju vanligt för förstabarn att få den rollen och framförallt när det är så kort tid emellan. Vi vill inte att Nils ska ta skydd i Ellens skugga, men det verkar naturen ha löst så jag tror snarare kanske att det blir tvärtom. Nils är så obrydd och självklar på ett sätt Ellen inte är. Hon är försiktigare i början och han bara kör på. Sen är hon smart as fuck och han avgudar henne så på nåt sätt tänker jag att det nog balanserar ut varandra. Konkret i vardagen så hade vi tänkt att dom skulle gå i olika förskolegrupper nu när Nils börjar förskolan, men Ellen grät i tre dagar när vi berättade det så nu ska han börja i hennes grupp iallafall. Blir det för mycket dom två får vi kanske tänka om, men just nu vill jag tro att det är till det bästa. Han har henne som säkerhet och trygghet och hon har honom på nåt sätt. Hon älskar ju sin lillebror, om än ganska mycket på håll so far. Den här bilden av barn som ligger omslingrade i sängen kommer ju aldrig (tyvärr) komma härifrån. Ellen HATAR när Nils gosar med henne och det är väldigt sällan hon själv vill gosa med honom (även om det händer och då DÖR mitt hjärta).



Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj?

Hmm. Svårt. För mig (oss) är det viktigt, jätteviktigt, med respekt. Att barnen känner att vi respekterar dom och deras åsikter, men också att dom respekterar oss, andra barn och andra vuxna såtillvida att alla ska få utrymme och plats. Jag kommer aldrig tycka att det är okej att mina barn bara avbryter och pratar rätt över alla andra, men jag kommer heller aldrig inte ge dom utrymme att prata själva eller lyssna på det dom har att säga eller acceptera att andra tar deras utrymme och plats. Till exempel. Jag tycker också att det är himla viktigt att dom vet att dom är älskade och ja, men här är nog min käpphäst rent allmänt i livet faktiskt: det är helt okej att känna alla sorters känslor. Om det är något jag vill att mina barn får med sig så är det att det är helt jävla okej att vara ledsen och arg ibland. Det är inte dåligt att känna negativa känslor och man behöver inte alls det sträva efter att vara så himla lycklig hela tiden. Man får vara arg och känna sig arg och man får bli ledsen. Och sen, när den känslan går över, så kanske det finns lite glatt därinne? Det är ju svårt att prata känslor med en tvåochetthalvtåring men vi brukar prata om att känna sig glad i magen när saker är kul och bra och härliga och det här med ledset och argt fattar dom ändå (med tanke på att det är ca 50% av tiden vissa dagar). Jag vill också visa att även vuxna kan vara ledsna och arga och att det inte är farligt. OCH!!! Att kärlek inte sitter i tillfälliga känsloyttringar. Att min kärlek till dom är konstant, även om jag är superjättearg och skriker så älskar jag dom. (F ö även något jag ibland behöver förklara för min man). Vi vill också att barnen ska lära sig vara snälla och empatiska och hjälpsamma. Och som sista grej tycker vi att det är skitviktigt att försöka skicka med dom en känsla av att klara grejer. Det är fan det finaste som finns att se ett barn när dom klarar nåt för första gången! Och jag tror, firmly, att känslan av accomplishment (kommer ej på svenskt ord här, flåt) bär självkänsla och självförtroende nu och i framtiden. Så ja, Ellen får klättra in i bilen själv och vi har ingen dubbelvagn för hon kan gå själv och bägge hjälper till att duka bordet på kvällarna. Till exempel.


När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern?

Bästa föräldern är såklart när Ellen kommer och slänger sina armar runt mig och säger åh lilla mamma, jag älskar dig mest på hela min jord! eller när Nils skriker av förtjusning när jag kommer innanför dörren på kvällarna. Eller när jag tar mig tid att sitta med/bland dom på golvet och är delaktig i deras lek, är deras klätterställning och framkallar det där härliga porlande skrattet. 


Sämst är också såklart när jag inte orkar hålla ihop idén om att barn inte menar illa blablabla och ändå skriker på dom. Jag vet ju att det i princip aldrig hjälper och jag får ju alltid sitta efteråt och skämmas som en hund och försöka förklara att det inte är okej att mamma skriker men att jag blev väldigt arg/ledsen/rädd pga diverse. Häromdagen åkte vi till Farsta Centrum för att barnen skulle få springa av sig lite (isbanor på alla gator här ute) och trots fika där Ellen fick exakt vad hon ville och trots att vi gjorde allt i hennes tempo och trots tusen grejer så sprang hon och gömde sig i mataffären så jag typ panikropade efter henne och sen slängde hon sig på golvet vid entrén och vrålade för att vi sa att hon skulle ha jacka på sig när vi skulle gå till bilen (minus 5 grader ute). Till slut, efter fem minuters men Ellen, kom här eller är det nåt vi kan göra för dig? eller jag ser att du har det lite jobbigt just nu men.. så tröttnade jag och lyfte upp henne och bar ett vrålande, sprattlande barn ut genom huvudentrén, ut på en ishal parkering där jag tillslut skrek i hennes ansikte MEN ELLEN SLUTA FÖR HELVETE SLUUUUUUTA! Vi kan göra oss illa! och sen bände in henne i bilen. Det var INTE ett av mina finest moments. Jag började gråta när vi kom hem pga så himla jobbigt att hela tiden parera hennes jävla tvåårsinfall och satte mig ner med henne i hallen och tvingade henne att titta på mig och se mina tårar medan jag förklarade att mammor och pappor också kan bli ledsna och att jag tycker att det är jättejobbigt och jättetråkigt när det blir som det blev. Andreas höll inte riktigt med om att det kanske är rätt nivå för en tvååring, men jag fan orkade inte med att hon inte också förstår att hennes beteende påverkar andra. Vi kramades jättelänge och hon sa att hon också var ledsen och så kramades vi tills det kändes bättre i magen och sen duschade vi och hade jättemysigt så well, det kanske visst det funkar med tvååringar också? I dunno. 


Hoppas det var nåt sånt här du var ute efter i dina frågor? Annars får du eller ni fråga mer!

5 kommentarer:

Evelina sa...

Jag vill bara säga att det är så jäkla skönt att läsa ngns tankar som inte hatar att ha mer än 1 barn. Får vårt andra barn snart, har en 2-åring sedan tidigare och har fan varit deppig konstant pga att "alla" skriver/berättar om hur fruktansvärt det är. Är med i grupp på FB, Det heliga jävla moderskapet (som är svinbra!), där det med jämna mellanrum dyker upp ngn tråd om hur vidrigt det är med mer än 1 barn och att det aldrig blir bättre. Såklart känner ju alla olika men skönt att få lite nyans på att det kan bli lite gött också och inte bara eländes misär. Fast kanske är samma fenomen som när jag var gravid med barn 1. Då pratade alla om sina hemska förlossningar och hur fruktansvärt livet skulle bli med barn och att vi inte visste vad som väntade oss. Så upplevde vi inte det, hyfsad förlossning och rätt chill unge (nej jo såklart sömnlöshet, tandsprickning etc men det är ju life med litet barn) och livet är ju rätt härligt med ungen. Så tack för lite perspektiv så här i slutspurten!

Anonym sa...

Men alltså, klart att Ellen fattade. Om du hade känt att hon var helt clueless och inte begrep ett dugg av dina tårar och det du förklarade så hade det ju varit för hög nivå, men underskatta henne inte. Bråkade med min tvååring igår när hon vägrade hjälpa till att städa och överlät allt på storasyster. Tänkte en stund där mitt i allt att "hon kanske faktiskt inte fattar vad jag vill att hon ska göra?!" Men så fick hon inte vara med och göra annat förrän hon hade städat och då skriker hon "Jag vill städa, jag vill städa" och så gjorde hon det hur bra som helst. Så nog fattade hon! Och hon är ändå ett halvår yngre än Ellen. Inte riktigt jämförbar situation såklart, men min poäng är att de fattar mycket mer än man ibland tror, trots att man kanske "borde" veta.

Linn sa...

Evelina: Gud, precis så där uppfattade jag också allt när jag var gravid. Men å andra sidan, går man in med inställningen att det är förjävligt så kommer det liksom kännas enklare när det inte alls är så vidrigt på riktigt? Win i det lilla kanske? Och kom ihåg att det liksom är lite tabu-ish att skriva att man är lycklig. Inte att lägga upp tillrättalagda instabilder, men att liksom säga att hey, jag tycker mitt liv är rätt bra? Inte så vanligt. Förmodligen för att man liksom inte har så mycket behov att ventilera det bra? Ibland kanske det är mest skönt att känna stöd i att saker kan vara rätt jobbiga. Så livet är mer än forum på nätet. Och det är sjukt kul med två barn!

Anonym: Hm, förstår att det jag menade inte riktigt kom igenom texten (pga skrev ej ut det heller), men det Andreas reagerade på var att jag 1) lade ansvaret för mina tårar på henne och 2) gjorde det i efterhand. Typ se här nu hur ledsen jag blir när du gör som du gjorde förut. JAG tycker ju att det är helt rimligt och gjorde det för att jag tror att det tar skruv, men han reagerade med motsatta för Ellen är extremt känslig för att göra nån illa eller ledsen och ja nä men han är också lite rädd för negativa känslor. Där håller vi som synes inte med varandra. Jag tror generellt jag har mycket högre tilltro till deras förmåga än vad han har. Håller med dig i övrigt!

lilian nikky sa...

Mitt namn är Lilian N. Detta är en mycket glad dag i mitt liv på grund av den hjälp som Dr.saguru har givit mig genom att hjälpa mig att få min ex-man tillbaka med sin magiska och kärleksspell. Jag var gift i 6 år och det var så hemskt eftersom min man verkligen fuskade på mig och letade efter skilsmässa men när jag kom över Drsaguru email på internet om hur han har hjälpt så många människor att få sina ex tillbaka och hjälpa till att åtgärda relationen. och få människor att vara lyckliga i sitt förhållande. Jag förklarade min situation för honom och sökte sedan hans hjälp men till min största överraskning berättade han för mig att han hjälper mig med mitt fall och här firar jag nu eftersom min man har förändrats helt för gott. Han vill alltid vara hos mig och kan inte göra någonting utan min dag. Jag njuter verkligen av mitt äktenskap, vilken stor fest. Jag kommer att fortsätta att vittna på internet eftersom Dr.saguru verkligen är en riktig stavning. BEHÖVER DU HJÄLP KONTAKT LÄKARE SAGURU NU VIA E-POST: drsagurusolutions@gmail.com eller WhatsApp +2349037545183 Han är det enda svaret på ditt problem och får dig att känna dig lycklig i din relation.och hans också perfekt i
1 LOVE SPELL
2 WIN EX BACK
3 FRUKTER AV WOMBEN
4 PROMOTION SPELL
5 SKYDDSPEL
6 BUSINESS SPELL
7 bra jobbspel
8 LOTTERY SPELL och CASE CASE SPELL.

Anita Pavišić sa...

Jag fick min ex kärlekspartner att återvända till kärleken och lita på mig mer än någonsin tidigare. Hela mitt liv trodde jag aldrig att kärlekstrollformel kunde få tillbaka min ex älskare Mårtensson, tills min vän introducerade mig för den riktiga besvärjelsen, innan jag kontaktade några trollformler för att hjälpa mig men vet om de kunde hjälpa mig, vissa krävde de mer pengar tills Jag följer enkla instruktioner från den stora kärleksförtrollningen via hans personliga WhatsApp-nummer +12162022709, jag kunde kommunicera och ringa honom och få omedelbar hjälp av honom för att återställa mitt äktenskaps kärlek och lycka. Drigbinovia Vem som helst kan fortfarande få samma hjälp från honom idag för att återta förlorad kärlek eller återställa en trasig relation och frånskild partner kan återgå till kärleken. det är möjligt eftersom det fungerar för mig inom 3 dagar, min före detta älskare ringde mig på telefon för att be om ursäkt och just nu lever vi båda tillsammans i kärlek och lycka. du kan också nå hans e-post på doctorigbinovia93@gmail.com Tack till Drigbinovia för hans begåvade krafter tack för att du tog dig tid att läsa mitt vittnesbörd?