onsdag, februari 15

Vi firade allahjärtansdag över grönsaker i ugn vid köksbordet igår och försökte väl vara romantiska och prata om livet och tacksamheten och framtiden i flerordsmeningar, men det tar på uppmärksamheten att ha en nioochenhalvmånaders runt fötterna hela tiden. Det fick väl vara på plussidan; vårt egentillverkade barn. Att ha en familj. Att vi är en familj. Att vi får dela det här med varandra. Att vi är ett så himla himla bra team. Att det är så självklart att vi ska dela på saker. Jag träffade en bekant häromdagen som beklagade sig över arbetsbördan hemma med en bebis och en fyraåring och ja min man är bra på många saker men hushållsarbete är inte en av dom och jag kände mest okej, fast vad avvikt är han bra på då? Hushållsarbete är väl ingenting man är bra eller dålig på känner jag? Det är ju ingenting man liksom väljer att göra, det är ju bara nåt man gör och jag menar livet och vardagen består ju fan av bädda plocka bära städa diska tvätta handla laga mat repeat. Jag kan faktiskt inte förstå hur nån kan acceptera att den andra personen bara inte gör saker för att hen "inte vill". Alltså det finns tusen saker som jag gör hellre än att plocka städa damma diska fixa MEN DET MÅSTE JU GÖRAS. Hur kan då bördan av det hamna på en person? Eller alltså jag fattar hur det händer, men jag kan inte relatera till det för jag hade aldrig accepterat det? Jag tycker på allvar att bristande jämställdhet hemma är samma sak som bristande respekt för sin partner. Att ställa JAG vill inte framför ett välmående för bägge. Jag tycker inte på nåt sätt att det är okej att ens tjafsa tillbaka när det gäller hushållsarbetets delande. Bara. Fucking. Gör. Det. Jag är tacksam för att jag och min andra teammember håller det som så himla självklart. Jag har fan aldrig hört Andreas gnälla om vardagsbestyr. Eller jo, kanske att han är den enda som går ut med soporna och well, han har rätt och jag eh försöker knappt bättra mig. Shame on me. Jaha vad mer pratade vi om? Vårt barn säkert. Det är svårt att låta bli att prata om vårt barn eftersom hon är så jävla göllig och rolig och härligt och äeh men fan det är så jävla fantastiskt att ha barn ändå? Trots att jag var nära på att ge bort henne på Bolia i måndags strax innan jag även var nära på att ge bort min man också. Det gillar jag också med vårt förhållande; att det är okej att faktiskt vara lite jävla svinsur en stund och ändå veta att det är for life. Att allt som är jag ryms i allt som är vi för det finns inget alternativ. Det är ju vi och vår familj nu och för all framtid amen.

8 kommentarer:

S sa...

Men WORD på allt det där om jämställdhet och hushållsarbete. Fattar inte heller att folk accepterar att deras män inte gör tillräckligt, tycker många snubbar är bortskämda/curlade av sina fruar. Fint det där med familjen och teamet :)

SARA sa...

"Jag tycker på allvar att bristande jämställdhet hemma är samma sak som bristande respekt för sin partner."

Jag tänker precis som du!

Anonym sa...

Usch jag är väl en av dom som säger "min sambos starkaste sida är inte hushållsarbete", eftersom han inte gör i närheten så mycket som jag gör i vårt gemensamma hem. Det blir tjafs vareviga jävla gång jag ber honom göra ngt, och det är ju sjukt provocerande och leder till jävligt mycket bråk. Något som är ännu mer provocerande dock är när folk säger saker som "hur kan du acceptera det" ungefär som om det är mitt fel att min sambo är lat. Alltså inte nog med att jag gör det mesta i hemmet jag är dessutom dålig på att uppfostra en vuxen man. Suck. Jag säger inte att du skriver det i just ditt blogginlägg, men det antyds av folk här och där. Ger mig lust att typ skrika rakt jävla ut.

Anonym sa...

Eller vänta! nu ser jag ju att det är exakt det du också skriver i blogginlägget haha, "hur kan man acceptera" osv. Vet inte riktigt vad du menar med det, men oh well.

Linn sa...

Anonym: Alltså det jag menar är ju baserat på hur jag fungerar som person och jag skulle aldrig acceptera att inte dela och hade väl därför förmodligen inte varit tillsammans med en partner som inte respekterade mig nog att ta sitt ansvar i det gemensamma livet eftersom det för mig liksom är merparten av tiden som är vardag. Din sambo är såklart fantastisk på tusen andra sätt som är viktiga för dig och som du värderar högre än bråk om hushållet och det respekterar jag absolut. Det är bara min högst subjektiva bedömning om vad som är viktigt i en (min) relation som gör att jag inte hade kunnat leva i en ojämställd relation.

Det är väl klart att det inte ska ligga i nån vuxens jobb att uppfostra nån annan vuxen, men det är väl just det jag inte riktigt fattar. Hur kan någon inte ta sitt ansvar när den andra parten uttrycker sitt missnöje? Det är alltså din sambo i det här fallet som jag inte förstår. Hur kan han inte lyssna? Varför tar han inte sitt ansvar? Varför tycker han att hans lathet går före ditt mående och jobbet du istället måste göra för att han inte gör det? Obs menar ej att jag vill ha svar på ovan, vill bara förtydliga hur jag tänker.

Och utifrån mitt eget förhållande och mitt eget förhållningssätt och mitt sätt att hantera grejer så hade jag aldrig accepterat ett nej. Med det menar jag att jag när det gäller såna saker sätter mig ner med min man och berättar att jag är ledsen och besviken och att vi måste dela och kollar med honom hur han tycker att vi ska lösa det eller helt enkelt har ett förslag där vi delar upp det under en period och så får vi utvärdera igen. T ex när detta hände hos oss var när vi planerade vårt bröllop och jag kände att jag gjorde allting och/eller lekte mamma och talade om för honom vad han skulle göra. Då började vi med söndagsmöten där vi gemensamt listade allt som skulle göras under kommande vecka och sen delade upp det mellan oss. Att inte få gensvar av den andra i en sån situation tycker jag är sjukt respektlöst och det är för mig så jävla sunkigt.

A sa...

Alltså, det du skriver om och ditt sätt att skriva på är så jäkla on point. Jag har följt X antal bloggar de senaste 10-12 åren och din blogg är en av mina 2 favoriter.

Och JA, jag förstår verkligen inte heller hur man INTE kan dela på hushållsarbetet? Bor man under samma tak så är det väl självklart att man hjälps åt för det är saker som måste göras. Det är ju lika självklart som att borsta tänderna och torka sig efter att man har varit på toa. Skulle få psykbryt på min man om han inte drog sitt strå till stacken.

malurisen sa...

Word! Jag har också en karl som utan diskussion självmant tar ansvar, och som till och med brukar städa hela himla lägenheten själv ibland, med argumentet att "du har ju så mycket nu och jag har mer energi till detta just idag". Älskar honom lite extra för att han försöker få livet och livspusslet att väga ungefär lika tungt för oss båda. Åh, måste gå och pussa honom nu.

Linn sa...

A: Tack! Vilken fin komplimang! Och well, ja vi är onekligen överens om jämställdheten.

malurisen: Egentligen känner jag att det ju är knasigt att en liksom ska vara tacksam för att en lever med nån som självmant vill bära sin del av trökbördan som är vardagslivret, men tacksamhet är ju ändå rätt fint så det skadar ju inte att känna det. Om en kombinerar det med stolthet över att en har valt en bra person att leva med också. Kram