fredag, juli 1

Två månader

Skrällen. Gnällen. Lillprutten (din pappas smeknamn. Jag är tyvärr storprutten.) Skräpbebin. Älskling. Grisbebin. Knölfia. Världens allra finaste.

Du ligger bredvid mig och sover just nu, i stora sängen mittemellan två kuddar. Din pappa kom och lade dig bredvid mig när han tyckte jag skulle vakna och då åmade du upp ditt lilla huvud mot mitt så min nästipp passade precis in mot svängen på din näsa med mina läppar på din nästipp och sen somnade du med en nöjd suck. Du brukar inte ligga i stora sängen utan ditt babynest. Först var det för att vi var rädda att du skulle kvävas, men nu är det delvis för att du börjar bli lite rörlig och delvis för att du faktiskt sover bra på egen hand och då vill inte vi mecka med det. Allra helst skulle du väl sova mellan mina bröst/rakt över min kropp men det går faktiskt inte på nätterna. Du får göra det dagtid istället och ska jag vara helt ärlig så älskar jag det förmodligen mer än dig.

Du är så himla stark. Du älskar att sitta upp, antingen med lite stöd under armarna eller lutad mot nånting, och kan sen sitta länge och titta och babbla. Du har börjar babbla och det är BE-DÅ-RAN-DE. Det roligaste är när du är lite lite lite upprörd över nån orättvisa (måste byta blöja/maten tog slut/du ligger ner) för då spänner du blicken i den som är närmast, rynkar ögonbrynen och drar av en salva sammanhängande ljud. Är du glad oh:ar, ah:ar och ggggrrrng:ar du mest. Du har hittat två sätt att kommunicera på riktigt på. Det första är att du smackar med tungan bestämt långt fram i munnen när du vill ha mer mat och det andra är att du klickar med tungan när du vill att vi ska prata med dig. Gör vi inte det klickar du igen och tittar noga så vi lyssnade. Jag tror att det började när vi började leka härmlekar med tungan när du var pyttebebis, för då klickade vi med tungan en hel massa för du verkade gilla det.

Du drar dig upp till stående om vi håller dig i armarna och du ÄLSKAR att stå och hoppa i knät. Du orkar inte jättelånga stunder för sen blir huvudet lite tungt, men det märks att du blir starkare för varje gång.

Du älskar fortfarande mat och suger i dig allt större portioner. Vi hade lyckats få in dig på ett tretimmars-"schema" men sen fick du ROTA-vaccin och en släng av din mammas förkylning och återgick till att käka varannan timma igen. Du verkar dock inte ha blivit så där superpåverkad av nåt av det förutom första dygnet som du i princip sov dig igenom utan har varit ditt vanliga soliga self. Ditt humör förresten, du är så glad och älskar allt och alla så nu verkar väl fas 2 av den där utvecklingsfasen också vara över. Du skrek ett gäng kvällar där till synes utan anledning, men igår skrattade du tills du somnade i min famn.

Jag älskar sig så himla mycket mer än vad jag nånsin kunde tro. Du är det finaste jag har.

1 kommentar:

emster sa...

Åh så fint 😍