måndag, juli 13

När jag googlar skilja sig två månader

Är det bara jag som bråkar med min kille varje gång vi har semester? Alltså inte nödvändigtvis stora, uppslitande NU GÖR VI SLUT-bråk, men liksom surerier? Inte för att det händer varje dag eller hela tiden, men jag tror inte att vi har varit på en enda semester utan att bli iallafall lite osams. Nu för tiden har vi ju lärt oss att vi måste äta på regelbundna tider eftersom 90% av alla gräl orsakas av hunger och/eller törst och/eller för varmt, men oavsett det så finns ju resterande 10% av grälande. Vi kan ju strunta i att gå in på varför vi grälar eftersom det ungefär aldrig faktiskt är nåt av vikt, men snälla säg att det inte bara är vi? Och när vi ändå är inne på både bråkspåret och fråga bloggen-spåret: är jag ensam om att känna HUR SKA JAG KUNNA LEVA MED DEN HÄR PERSONEN RESTEN AV MITT LIV FY FAN NEJJE vid grältillfällen? När vi precis hade blivit ihop fick jag så sjukt dåligt samvete för att jag tänkte så för jag blev livrädd att det på nåt sätt skulle göra att jag skulle bli mindre kär och att jag därmed skulle förstöra nåt som egentligen var bra bara för att jag var förbannad på nånting. Nu? HAHAHA, nä. Jag har inte så dåligt samvete över att jag ligger i mörkret i sovrummet med telefonen under täcket (Andreas blir så sur för att det är ljust från telefonen annars) och kollar vilka 2:or i närheten jag skulle ha råd med ensam är jag är förbannad. Jag har insett att det går över snabbare om jag får sura ordentligt och jag menar det måste ju vara bättre att jag googlar det lite i smyg än att jag säger det i ett gräl eftersom det skulle vara sjukt sårande och helt osant egentligen. Jag berättade det för Andreas häromdagen i en helt vanlig konversation och han blev så_sårad, men sen fick jag honom att erkänna att han minsann inte heller känner sig så jävla pepp på att leva resten av livet med mig när han är sur.

6 kommentarer:

dekorum sa...

Är det inte nåt som händer bara för att nan umgås typ dygnet runt?

Linn sa...

Jo. Jag hoppas det.

Christel sa...

Nope, jag är likadan. Tänker att det beror på att det är sjukt svårt att leva ihop med en annan människa? För det är det ju, även om man kanske inte tänker på det hela tiden. Det är ju en himla massa kompromissande hela tiden. Jag är till exempel rätt sur/arg/irriterad på min kille för att han är sjuk, fast i smyg då förstås. Vill liksom skrika BLI FRISK NU FÖR FAN!!! cirka sjutton gånger om dagen. Rätt synd om honom egentligen.

Anonym sa...

Exakt så e jag med. Fast jag kollar mobilen passivt aggressivt ovanför täcket. :)
Men vi har nog bråkat oss igenom en mängd huvudstäder och hemstäder.

Linn sa...

Christel: Haha, but I know. Och ja förmodligen handlar det om att det är påfrestande att vara nära varandra hela tiden hela livet, men det hade ju varit trevligt att slippa gräla också på nåt sätt.

Anonym: Skönt att inte vara ensam.

Josefine sa...

Oh ja. Det här är den enda semestern NÅGONSIN som vi inte inlett med en vecka av bråk och tjafs. Det beror på att vi är hemma i huset. Vi äter på regelbundna tider, går inte på varandra eftersom här är gott om plats och sover hyfsat bra plus får vara ifred en del också. I vanliga fall åker vi till stugan samma dag som vi går på semester och det är alltid samma katastrof (hunger-relaterat samt packningskaos-surande). Och ja. Jag tänker varenda gång vi bråkar ordentligt att "nä FY FAN den här JÄVELN kan jag inte vara med en dag till!!!" och sen direkt efteråt säger jag till mig själv att det är viktigt att jag kommer ihåg att jag ska flytta ut dagen efter eftersom jag glömmer det varje gång. Sen glömmer jag det igen och vi är lika kära som vanligt. Drama-queens båda två.