tisdag, juni 30

Jaha, jag dog inte av mensvärk den här gången heller och nu är jag ute på andra sidan helt fullproppad med längt efter semester och livspepp. I helgen var jag hos pappa. Ja, min syster var också där så jag var inte själv med mannen som avlade fram mig och vi hade det så himla mysigt. Jag är så jävla tacksam över familjen jag föddes in i alltså. Självklarheten, pappas nussinussinussi-rop när vi kommer in genom dörren som är hans sätt att typ skrika högt att han älskar oss. Nussinussinussi är vad min lillasyster sa när hon gosade med den lilla minikudden som var hennes snuttefilt när hon var liten. Nussi är så mycket lättare att säga än gosig så jag förstår henne helt men ordet? ljudet? har iallafall stannat kvar i familjen och kommer numera som sagt ur min pappas mun när han är glad att se oss. Det är rätt så gulligt. Pappa har som vanligt jämfört sin solbränna med samtliga människor han kommer i närheten av. Min syster skrek HASSAN! när han hämtade henne på flygplatsen och hånade honom sen lite lätt med ett ja det syns ju vem som har ett heltidsjobb av oss två iallafall. Det är inte så att jag har svårt att bli brun om jag väl är i solen, men hans pigment är oerhört suget på sol. Lidköping med surroundings var som vanligt så jävla vackert så jag dog. Varje gång jag är där under sommarhalvåret går jag omkring med en stark känsla av varför i hela helvetet bor jag inte här för? När jag skulle åka i söndags så gjorde det fysiskt ont i bröstet av att jag inte kunde stanna kvar. Jag älskar att vara där och när pappa stod i hallen och kramade oss hejdå så sa jag jag kommer om två veckor och jag längtar redan och då sa han jag räknar ner Linnsan. Då exploderade mitt bröst av gull. Min fina stora trygga varma mjuka gubbiga lilla pappa, som jag älskar honom.

2 kommentarer:

Elin sa...

Åh jag blev helt gråtig av att läsa detta. Har alltid drömt om en pappa som din. Själv fick jag en som aldrig egentligen har varit närvarande och som jag numera inte har någon kontakt med. Blir så glad att höra att det finns såna här pappor på riktigt, och inte bara i typ sagor :)

Linn sa...

Nämen åh. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara nu för allt jag har börjat skriva låter så himla drygt och det menar jag inte. Men ett försök: Jag vet ju att det inte är en självklarhet att växa upp med närvarande föräldrar, men det gör alltid lika ont i hjärtat när jag hör det du precis berättade. Jag önskar att jag kunde fixa nåt på nåt sätt, men det går ju inte. Jag lovar att vara lite extra glad och tacksam för att jag hade turen att få ett av dom bra exemplaren av pappor.