lördag, augusti 24

Om dagar som gör ont

Jag läser Kristan Gidlunds I kroppen min för första gången på många månader. Jag har hållt mig borta från alla intervjuer, sommarprat och teveframträdanden för han är för verklig. För mycket en påminnelse om det som kan komma. Om att det kan vända. Jag vet, fast jag förtränger det, att det gör ont. Att hon behöver ta smärtstillande varje dag för det cellgifterna har brutit ner. Att livet är förgängligt.

Det gör så jävla ont att bli påmind igen, men att läsa är lite som att pilla på en sårskorpa, så himla svårt att låta bli. Det är så mycket kärlek i orden och jag kommer på mig själv att hoppas att mamma känner likadant. Att hon vet att hon är älskad. Att hon vet att jag vet att jag är älskad.

Och jag känner mig som världens sämsta dotter som inte bara ger upp allting och flyttar hem för att krama ur varje timma. För jag tar det för givet att hon blir bra och fortsätter mitt liv som om ingenting händer. Det finns såklart inget alternativ. Jag måste ju tro det och hoppas det och ta det för givet, men samtidigt: tänk om det värsta händer och jag har slängt bort tusen leenden och kramar och mjuka ord och smågräl för att jag var för feg för att våga se?

1 kommentar:

M sa...

Försöker förtvivlat komma på nåt smart/bra att säga men...du vet ju det redan. Och ibland måste man helt enkelt få vara lite ledsen och rädd. Puss