måndag, februari 11

Upp som en sol...

Jahapp, har precis grinat mig så snorig så det liksom tog stopp i näsan. Inget in inget ut så att säga. Nu har jag ont i huvudet, varma ögon och hetsåt precis en halv påse ihopknölade chips som jag hittade i ett skåp till middag för att jag var hungrig/tycker synd om mig/inte orkar laga mat. MONDAY FUN! ändå.

10 kommentarer:

Lisa sa...

Nu blir jag nästan lite orolig. För en människa jag aldrig träffat, hur knäppt är det. Men ändå. Varför alla dessa tårar? Och fint med pappa som vill komma och trösta.
Kram

Linn sa...

Äh alltså det är ingen fara! Det är jobbrelaterat bara och jag blir lite hysterisk emellanåt. Och tack! Kram

Matilda sa...

Fan. Ett jobb (om jag fattar det rätt av det här ovan) ska inte behöva ge en sådan där känsla.
Hoppas att det ordnar upp sig snart! Och en kram härifrån, om det nu hjälper?

Linn sa...

Jag vet. Och kram! Och det hjälper.

Anna sa...

Hej Linn.

Känner igen mig i dig (ofta). Bara ca 15 år äldre.

Och jag har heller aldrig kunna jobba halvhjärtat, eller gör sällan saker halvhjärtat. Det är liksom all in.

Och då blir det sådär. Känsligt, och bekräftelsebehov och sånt (fast nu kanske jag bara skriver in sånt som gäller mig och inte dig).

Heléne - mitt så kallade liv sa...

Styrkekram från mig!

Jojjo sa...

Jag brukar gå in på toa på jobbet och frustrationsgrina nån gång i månaden. Hatar det. Borde vara ett rätt tydligt tecken... Hoppas det känns bättre snart!!

Linn sa...

Anna: Hej! Ja, det är precis som du skriver. Det gäller mig också.

Heléne: tack!

Jojjo: Jo, det är väl det. Samtidigt, om man är (som jag) en allt eller inget person så tror jag det kommer med den sortens jobb jag har/vill ha att panika lite ibland. Så länge som det inte är bestående panik så tänker jag att det är okej. Hoppas du hittar rätt också!

Johanna sa...

Men kram! Hatar när livet suger energin ur en sådär, man blir ju galen. Man vill ju bara vara lugn men studlande och lycklig och ha tid för roliga saker och att må bra liksom.

Orka vara stressad/ledsen/panikslagen.

Hoppas det ordnar upp sig snabbt.

Linn sa...

Jag tänker att man kanske får försöka tänka att man måste krascha lite emellanåt för att uppskatta det andra? För att inte bara gå runt och vara lagom hela tiden. Och som tur är är jag rätt bra på att hämta mig. Och tack för omtanken!