torsdag, februari 14

Ska börja med affirmationer varje morgon, rosa post-its och what not

En sjuk sak med att vara singel länge är hur man positionerar sig själv som den där personen "det" aldrig händer. Jag ser ju när kompis efter kompis hittar sin person och jag tänker/har tänkt att det där kommer hända mig också en dag. (Man måste tänka så för att inte hoppa, känner jag.) Sen så händer (håller på att hända fingers crossed osv) det här med snubben och jag ba näe, sånt här händer ju bara andra. Det kommer gå snett. Han vill inte ha mig blablablablabla.

Singelhjärnan och dess vana att vara oälskad är en jävla ruin:er va.

7 kommentarer:

Sofie sa...

eh ja! är precis likadan fast nu har jag mer och mer börjat tänka att "hur fan ska jag träffa nån?" för känns inte som det finns så många möjligheter till det. trist som fan men klart att man hoppas och tror att det kommer hända ändå.

Linn sa...

Men det är ju klart att det händer. Och jag vette fan hur, jag heller. Folk träffas ju på dom mest random sätt liksom.

tojis sa...

Det sitter i länge dessutom! Kanske inte nojandet, men mer än två år sen jag träffade rätt händer det fortfarande att jag tänker på mig själv som singel. Eh?

Blenda sa...

Hej!
Vill bara säga det att jag började följa din blogg för någon eller några månader sen, när du precis började träffa killen. Och jag blir alltid så berörd när jag läst din blogg. Det är som att läsa en underbar bok, och man vill så gärna läsa nästa kapitel! Du är väldigt duktig på att uttrycka dig så att man känner det i hela kroppen.

Och däremellan skriver du så himla kloka saker.

Det var bara det. Jag gillar att titta in här!

Ha det gott/Blenda

Yes but no sa...

Jag tror inte att det är singelhjärnan, utan snarare failure-hjärnan i allmänhet. I alla fall känner jag likadant t ex på nya jobb. "När ska de komma på att jag inte kan det här?". Ganska likt "När ska han komma på att jag inte är så snygg/smart/rolig" osv.
Den stora rädslan för att inte duga, att "sabba det för sig själv igen". Bort med sånt!

Linn sa...

Tojis: så himla sjukt att det kan sitta i så länge. Kan vi låtsas som att det är ett tecken på att man är med nån som betyder så mycket att man är rädd att förlora den? Så blir det lite mindre sorgligt.

Blenda: åh! Tack! Verkligen, du gjorde min dag med den kommentaren.

Yes but no: du kan ha en poäng där faktiskt. Känslan att mN är en fejk och att alla borde komma på det snart. Ej bra känsla. Samtidigt, kanske bättre än att enbart gå omkring och tänka att man är så JÄVLA BRA hela tiden? Alltså inte om den sitter i hela tiden, men små doser kanske kan hålla en grounded liksom?

Jojjo sa...

Underbart Linn! Och jag vet precis vad du menar. Det tog mig nästan 8 månader att inse att det är faktiskt vi, på riktigt, och det kommer fortsätta vara vi!