söndag, februari 24

Det kommer bli bra, allt kommer bli bra

Jag lyssnade till min mammas röst i huvudet och skärpte mig, klädde på mig och gick ut i en liten timma. Ångesten brände i magen trots solen, tills jag såg den, planen. PLANEN! Det lilla i planen innebär att jag ska göra plommonspäckad fläskkarré och koka äppelmos till söndagsmiddag. Det stora i planen är lite luddigare, men känns ändå som en bra väg framåt. Alltså, jag kommer fortfarande krisa major, so don't you worry, men det var liksom som ett mynt som föll ner där nånstans vid hammarbykajen.

4 kommentarer:

Anna sa...

Hej Linn.

Jag inbillar mig att vi är lite lika - du och jag.

Så låt det bara ta lite tid - och när du väl har fattat ett beslut - för någonstans är det väl ett beslut du måste ta här?
Stanna kvar?
Söka vidare?
Byta inställning till jobbet?

Och alla de där andra frågorna som kommer på samma gång.

Vad är meningen med livet och de där små frågorna.

MEN - när beslutet är taget, planen utstakad.

Då kommer lugnet och målmedvetenheten tillbaka.

Om jag hade varit du, alltså.

Kram

Bubbel sa...

Ja - du har så rätt, det kommer bli bra och det låter som du är på rätt väg! :)

Lfthmn sa...

Det finns bara ett sätt att äta en elefant: En bit i taget!

Hoppas du känner dig bättre snart! Nu kommer jag låta präktig, men ett av mina bästa terapitips är faktiskt att hjälpa andra. Jag har inte upptäckt något annat som ger lika nyttiga perspektiv och får mig att känna mig så bra med mig själv som när jag gjort något bra för andra. Röda korset behöver säkert frivilliga i Stockholm med. Läxläsning eller hjälpa invandrare att lära sig svenska. Till exempel här:
http://frivillig.redcross.se/gui/index.aspx?jobid=377

Samtidigt fattar jag att man inte alltid känner att han har tid och energi, men som sagt - jag tror faktiskt att det är en bra investering för sin egen del också. Man mår bra av det.

Kram på dig!

Linn sa...

Hej Anna! Tack så jättemycket för orden! Och ja, du har helt rätt i att jag har varit tvungen att fatta beslut men nu har jag 1) lugnat ner mig och därför 2) kunnat känna efter utanför den initiala reaktionen och 3) bestämt mig så nu får jag väl sätta igång och krisa över det istället. Plus känner att jag har fått tillbaka lite av målmedvetenheten redan, precis som du skriver.

Bubbel: Jag hoppas ju på det. Och tack!

Lfthmn: Först: en sak som är så jävla konstig är att jag aldrig får nån mailnotifikation när du har kommenterat. Så om jag har missat att svara nånstans så är det därför och inte för att jag ignorerar dig. Så har vi det ur vägen.

Och du har säkert rätt i det där men just nu krisar jobbet, kärleken och familjen så det finns inte en gnutta över att lägga på nån annan än folk i min direkta omgivning, tyvärr. Jag orkar inte ens läsa bloggar som handlar om nåt annat än glättighet för jag kan inte ta in nånting mer än mig själv. *charming* Men sen, efter, då ska jag ta till mig ditt råd.

Kram!