onsdag, februari 27

Den som inte hoppas dör

Så kommer det nån form av beslut ändå från maggropen och det är så himla skönt när hjärnan samarbetar för en jävla gångs skull. Inte lätt, men skönt. Och duden känns...blä. Jag hoppas ju nånstans att jag har fel, men jag tror inte det och det gör mig ont även om den känslan just nu faller bakom allting annat. Och jag tänker att det väl för FAN borde vara lite min jävla tur, lite mitt jävla år, lite javenne min mitt allt.

Är det så här för alla? Eller är det så här för vissa personer, such as myself, och kommer det alltid att vara det? Kommer jag hitta min plats och kommer allting bara liksom passa ihop in the end och jag kan se tillbaka och ba det var ju DÄRFÖR. Så jävla klyschigt, men jag när ju en dröm om det. Att allting en dag bara passar ihop. Lyckan kärleken och meningen med livet. En dag ba varsågod, det här är det du har väntat på. Det här är anledningen. Det här är det finaste sköraste varmaste tryggaste roligaste och det kommer nu för att nu är du klar med skiten.

7 kommentarer:

Annika sa...

Klart att det kommer bli din tur, ditt år, din plats på jorden. Du verkar ju vara en så väldigt fin person!
Jag köpte katten Kavaj istället för att jag inte ville ha kille, eller inte gillade dom jag hittills hittat, men så dök han upp plötsligt och var allt jag drömt om och hundra gånger mer.
Vi fick ett drygt år ihop innan cancern stal honom, men det året var det bästa och vackraste någonsin!

Heléne - mitt så kallade liv sa...

Jag var likadan med min pojkvän(som nu är min man sen ett par dagar tillbaka). Jag fick ångest, panikattacker och det enda jag kunde basera det på var... pojkvännen. Men så var det ju inte. Men det tog många månader att förstå det.

Så kanske borde du ta det lite lugnt? Prata med någon inom företagshälsovården (brukar gå snabbare att få hjälp där) och verkligen se efter om det är pojken som känns blä eller allt runtomkring som blivit för mycket?

Kram

Linn sa...

Annika: Det där var både det finaste och det sorgligaste. Stor stor stor kram!

Heléne: Först: SUPERMEGADUPERGRATTIS!!!!!!

Sen: Jag hoppas att du har rätt. Och vi har inte nån företagshälsovård, men jag har otroligt otroligt fina människor runt mig, både på jobbet och privat, och dom bär mig just nu. Och jag har fattat ett beslut som kommer bära mig i längden och allting kommer bli bra. Det här är bara en del i en förändring som jag måste göra och det är klart att det är stort och jobbigt och fucked och häftigt och jag känner alla känslor från liten till störst i världen samtidigt. När jag pratar om att hitta rätt menar jag i tillvaron i stort. En dude är bara en del i det och just nu känns just det som den minsta delen av problemet men samtidigt den som är enklast att greppa och den som jag kan skriva om här. Jobbet vill jag inte alls lämna ut och familjen, well, det är ett topic of its own. Tack för omtanken!

Jojjo sa...

Ja, det låter jävligt klyschigt,det där med att allt plötsligt faller på plats. Men i ärlighetens namn känns det så för mig just nu. Att jag inte varit redo för P och hans barn och allting omkring om det inte varit för en hel massa olika saker som hänt mig senaste åren. Som var sjukt jobbiga då, men som nu på nåt sätt fått mening. Med det inte sagt att allt är en dans på rosor, långt ifrån. Men det är VÄRT all den där extra energin och hänsynen och what not för det här är liksom allt jag vill ha.

Som du säger så är han bara en dude. Är han THE dude så visar det sig. Är han inte det, ja då är det ju så. Då kommer han, så småningom. Jag hoppas bara att du mår bra, ensam eller i par eller hur det nu blir. För det är ändå det viktigaste, till slut.

Anneth Strinnholm sa...

Min erfarenhet är att den där stunden när allt plötsligt faller på plats och allt, precis allt, känns uppenbarat och rätt - den kommer aldrig. Kärleken är bra men inte jobbet, familjen strular men jag är frisk och mår bra, osv. Det är så många områden i ens liv och det är så ytterst sällan som alla delar är i fas med varandra. Men jag tror lite att det är meningen att det ska vara så, att man ska sluta jaga Den Stora Lyckan och fokusera på de små lyckorna i vardagen. Allt kanske inte blir bra, men det mesta kanske faktiskt blir det. Good enough? :)

Johanna sa...

Men fan vad trist :( Men såklart kommer din tid, din kille som är Killen och allting sådant. Det gör den! Men det är ju överjävligt att inte veta när osv såklart.

Stor kram!

Linn sa...

Jojjo: alltså det är sånt där som gör att jag tror. Storys som din. För även om jag såklart ska se till att må bra själv så vill jag inte vara det. Jag vill vara en del av en tvåsamhet nu. Jag är redo och jag vill och well, så.

Anneth: well, till viss del håller jag med dig om att livet i allmänhet är så. Men nångång tycker jag att man (jag) förtjänar ett break. Ett andrum på kanske ett par år eller några månader eller nåt så jag orkar komma igen och ta tag i allt det där andra. Jag jagar inte Den Stora Lyckan som i nånting beständigt för alltid, för det tror jag inte på, men den lilla lyckan. Tryggheten. Den tycker jag att alla förtjänar att ha.

Johanna: Alltså, tack! Och jag hoppas ju på att allas tid kommer, din och min och alla andras som inte har hittat rätt än. Men som du säger så är det lite jobbigt att inte veta när det är. Kram!