lördag, november 24

Baksidan av singellivet

Det här med fysisk närhet, vad det gör med psyket alltså. En andedräkt i nacken. En arm över ryggen. En bra kyss som känns nere i magen.

Det står middagsrester för två i köket. Tills för fem timmar sen ungefär stod ett par skor i min hall som inte var mina. På vardagsrumsgolvet låg det lite böcker eftersom nån visst hånglade lite mot bokhyllan igår. Mina lakan har en hint av någon annans parfym.

Det är så himla konstigt hur nån man inte känner egentligen kan gå från främling till så nära man bara kan komma, sort of, på några timmar. Ena stunden sitter man i varsin ända av soffan och den andra sover man med armar och ben intrasslade med ett lugn som fan inte går att finna själv inombords. 21 timmar senare är lägenheten lika tom som innan och jag sitter i soffan med korslagda ben och är lite...tom.  Den där närheten är berusande och jag känner mig lite rånad nu när den är borta.

Det är klart att det är värt det. Såklart är det värt det. Men det är definitivt mer känslomässig berg-och-dalbana än att vara själv.

4 kommentarer:

anna sa...

Förstår dig till ett hundra procent.

Anonym sa...

förstår dig också, men har kommit fram till att det alltför sällan är värt tomheten efteråt.
//en annan anna

Sofie sa...

men åh. precis sådär är det ju ibland. och jag är tvärtom, jag klarar inte av det och tycker inte det är värt det för som en annan anna därovanför sa, för mig är det sällan värt känslan av tomhet efteråt. men guuu' va jag önskar att man kunde få lite närhet nu när jag tror jag behöver det som mest.

Linn sa...

Jag försöker ändå tänka att det är värt det. Att varje gång är värt det även när det inte leder till nånting. Att den där stunden av närhet ändå är bättre för mig och för kroppen än ingenting. Även om det är jobbigt att tända av på närhetsberoendet efteråt så tror jag att man blir lite lyckligare i längden.