Inlägg
det ofrånkomliga.
19 timmar sedan
måndag, februari 27
Femtiofem minuter ångest. Inte direkt vad doktorn ordinerade.
Alltså det här Trettio grader i februari, ska vi prata om det eller? Det är ju så mycket ångest så man bara går sönder och måste mutea teven och liksom blunda stundtals.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Men så bra! Lovar att majlis och dykartjejen kommer få ihop det förr eller senare.
Om inte majlis blir helt koko och typ går sönder.
Verkligen! Jag och D såg ett halvt avsnitt, konstaterade att det verkar riktigt bra, och sen pallade vi inte att se mer. Såatte. Hej ångest. Men ska försöka se klart ändå, verkar som sagt bra.
Håller med! Men som sagt, väldigt bra!
Magnus fick för mycket ångest för att se vidare. Vi såg bara det första avsnittet. Blir det lyckligare?
Johanna: Det är ju jättebra rollprestationer, men lite för mycket ångest för att det ska vara nåt jag ser fram emot att titta på. Ska ända se klart det
Anydaynow: kanske en av de bästa svenska produktionerna på länge, om man ser till trovärdighet tycker jag.
Peppe: Nej. Det blir mycket mycket värre.
Rollkaraktären Glenn rörde mig nästan till tårar i det första avsnittet. Det händer inte varje dag, ska jag säga (är ju snubbe!). Har varit dålig på att kolla efter det, vilket är en aning märkligt då jag ju gillar ångestfylld teve och film. Har däremot erkänt svårt för Maria Lundqvist. Ett förhållande som blev ännu kärvare efter det att jag fick reda på att hennes son, Anton, tydligen är den där superirriterande skojaren i Allsång på Skansen.
Glenn gör mest ont i hjärtat faktiskt. Dom andra har ju ändå lite sidor som man inte gillar. Honom är det enbart synd om. Vem är Anton? Är inte så down med allsången va.
Haha. Jag önskar inte vara nere med allsången, men jag har inte kunnat missa att där finns en snubbe som ska vara någon rolig publikfriare som kommer in och är ansträngt spexig lite då och då.
Vet dock inte om detta gjorde det klarare för dig.
Älskar serien ju!
Jag har sett tre avsnitt och funderar på att strunta i resterande bara för att det är så himla jobbigt. Men tänk om det kanske slutar lyckligt ändå.
Skicka en kommentar