söndag, oktober 23

Repeat

Pratar med mamma i telefon. Grinar lite. Den där mammarösten gör att jag grinar lite när jag har ont och är rädd och tycker synd om mig. Det är alltid så. Och så vill vi båda två att jag ska vara där så hon får sköta om mig. Vi har pratat om det, mammaskapet när barnen är vuxna själva, om beskyddarinstinkten och mammakänslan och MY PRECIOUS! nånsin försvinner. Det gör den tydligen inte. Inte för henne iallafall. Och just i knytteheten är jag inte äldre än tolvtretton heller och det enda jag längtar efter är mamma och pappa. Min trygghet.

6 kommentarer:

Jessica sa...

Nu är jag väl lite yngre än du, men det har inte försvunnit mellan mig och min mamma heller. Tycker det är både riktigt riktigt fint och - ibland - lite jobbigt :)

Kiri sa...

Söndagar görs sånt åt en, oj vad jag saknar min mamma o pappa idag!

elsa sa...

Precis sån relation har jag och mamma också. Jag tycker det är fint. Lite patetiskt kanske, men mest fint och underbart. Det är inte så många som har såna mammor!

berättaren sa...

Alltså inte för att jag vill låta bitter eller så, men fan va jag är avundsjuk på er som har såna mammiga mammor!!! Här ska jag ge några fina exempel på min min mors ömma kärleksbevis när det kommer till min hälsa:

Ramlade jag och gjorde mig illa och behövde plåstras om när jag var liten, så pekade min mamma i riktning mot förbandslådan så att jag kunde plåstra om mig själv.

När jag gick i mellanstadiet fick jag alltid vara ensam hemma när jag var sjuk, min kära mamma tyckte att jag var tillräckligt stor för att klara mig själv.

När jag var femton år ramlade jag i trappan och gjorde mig rejält illa i handen, men min mamma tyckte bara att jag överdrev och blev irriterad när jag klagade på att jag hade ont, hon sa att jag förmodligen bara hade stukat handen och att det inte var så mycket att gnälla om. Det här hände på torsdagskvällen på sportlovet när jag gick i nian. När jag fortfarande hade skitont på måndan när skolan började igen så gick jag till skolsköterskan och träffade skolläkaren som gav en remiss till röntgen. Det visade sig att jag hade brutit två fingrar. Min mamma skämdes i ungefär en kvart och sedan ville hon aldrig mer tala om saken.

När jag låg på sjukhus för några år sedan efter att ha akutoperarat en sena i andra handen så ringde jag min mamma. Hon sa att hon kunde komma förbi om det blev så att jag låg inlagd mer än två nätter. Vilket jag inte gjorde, så hon kom inte.

Min mamma är väl antagligen en bra mamma på en mängd andra sätt, men välsignad av Gud med omhändertagande egenskaper blev hon inte.

Men... Att växa upp med en sådan mamma lärde mig åtminstone att jag vara precis tvärtom mot mitt eget barn. Det gör fysiskt ont i mig när mitt barn har ont.

Alltså, jag är ju inte missunsam utan naturligtvis jätteglad för din skull att du har en sån fin mamma som vill vara mamma även när du är vuxen. Det är bara svårt att låta bli att känna avund när jag hör andras berättelser.

Hoppas du blir frisk snart. Kram!

Sandra sa...

Å precis en sådan relation hade jag och min älskade mor oxå.
Nu finns hon tyvärr inte här på jorden längre och det gör så förbaskat ont i hjärtat...
Speciellt när man är bara vill slå en pling, bli omhändertagen eller bara känna hennes närhet och ömhet.
Skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka !!

Du är lyckligt lottad och ta till vara på det, men det tycker jag det absolut verkar som du gör.
Kram & krya på dig

Linn sa...

Jessica: Jojo, det är skitjobbigt ibalnd också. Fast totalt värt det för de dagar som bandet verkligen behövs.

Kiri: Ja, söndagsensamheten brukar göra längtet större.

Elsa: Inte patetiskt. Det är fint. Och jag hoppas att många har såna mammor ändå.

Berättaren: ja, det låter ju onekligen väldigt hårt.

Sandra: Det förstår jag! Kram till dig också!