söndag, oktober 23

Bara en liten smula jävla älskad

Jag tycker det är konstigt hur fort det går att känna mig ensam. Ett ord. En bok. En brist på sömn. Bang! Ensamskapet är där och klöser i bröstkorgen. Samsas med hostan. Osamsas. It's not big enough for both of us, tycks de säga. Jag tar hosta varje dag framför känslan av ovärde.

Det bränner tårar på kinderna. Det är så lätt att gråta när tårarna är feberheta. Kanske finns det ingen ork till motstånd då. Kanske är jag mesigast då. Vad vet jag? Men på riktigt, när ska jag vara viktigast för nån? Alltså jag är inte full of myself eller så, men bara ibland? En stund?

Ibland är det jobbigt att vara ensam är stark. Ensam är ett ettrigt svart jävla spöke som leker dimma i magtrakten. Och en kallblöt kudde. Just nu är fan inte ensam så speciellt stark. Mest ett litet ynkligt knytte.

7 kommentarer:

josefin sa...

åh, linn. kram. jag längtar till dagen då du är viktigast för nån som är viktigast för dig.

Mirijam Geyerhofer sa...

Hjärtat. Jag vet hur du menar, men det kommer hända ju. Det kommer det.

Mia sa...

Skulle kunna kopiera hela texten och sätta in i min egen blogg vissa kvällar. Varför är det alltid kvällarna som är värst? Men nån gång kommer Mr Right, yeah...

Tears and Pearls sa...

Fan, vi som är så jävla bra (ursäkta svordomen) Varför ska det va så himla svårt? Linn, han kommer. Till dej. Till mej. Och till alla andra! Men jag förstår hur du känner, jag känner en sådan ensamhet ibland jag med. Eller vaddå, ibland.... hmmm.

Sandra sa...

KRAM

It's all gonna be fine sa...

Stod precis i en kassakö helt ångesfull idag och ba "VARFÖR blir ingen fucking kär i mig? Varför?".

Jag är helt med dig. Och skickar en kram.

Linn sa...

Ni ba simla bra! Tack.